Hade tänkt skriva ett litet argt inlägg idag som bland annat skulle handla om synen på den tränande kvinnokroppen. MEN det inlägget får komma en annan dag för det känns ändå lite trivialt med tanke på det som har hänt i Stockholm idag.
Ja, vad ska man säga egentligen? Terrordåd i Stockholm. Kanske var det bara en tidsfråga innan det skulle hända? Det är lite svårt att samla tankarna kring det och jag är nog mest glad och tacksam att jag har min familj, mina vänner och de jag håller kär i tryggt förvar (vad jag vet än i alla fall). Samtidigt gör ju det där att man själv inte är personligen drabbad att det ändå går att hålla på ett visst avstånd. Visst är det fler än jag som vill hålla det på avstånd? Vill hålla ondskan på avstånd så man kan fortsätta påta på i sin egen lilla värld. Vara lycklig i det lilla livet... Är det inte så man måste försvara sig? Skulle inte ondskan få alltför stort grepp om oss om vi alla hela tiden satte oss in i den till hundra procent?
Och samtidigt tänker jag: Nu kommer den stora världen, den oroliga världen, den krigiska världen hit till oss i Sverige. Kanske kan det på något sätt vara bra (eller vad man nu ska säga, missförstå mig inte så ni tror att jag tycker det är bra att det dött människor i ett terrordåd i Stockholm idag, det är fruktansvärt och man kan nog inte ens förstå hur det känns om man inte själv är drabbad) men att det kan vara bra att vi i Sverige får en förståelse för vad det är som händer ute i världen. Att vi lite mer kan förstå skräcken, hur det känns att vara hotad, jagad, orolig. Kanske kan vi då lättare öppna upp våra hjärtan för dem som är på flykt idag? För att vi lite mer kan förstå vad det är dem flyr i från. Självmordsattacker där man vilken dag som helst kan bli av med sina nära och kära är ju tyvärr vardag för många människor idag i exempelvis Syrien och Afghanistan.
Det verkar också vara otroligt många som sträckt ut en hjälpande hand till varandra idag i Stockholm, och det ger ju hopp om kärleken och framtiden. Att empatin finns kvar.
Hursomhelst och tillslut: Jag är bara så TACKSAM att jag själv och mina nära och kära är väl bevarade just ikväll. Kanske kan vi vara tacksamma för att inte ännu fler människor blev skadade och omkom? Kanske kan vi vara lite extra snälla och omtänksamma mot varandra dagarna som kommer här, stå enade i kärlek tillsammans?
Gode Gud, var med vår värld. Bevara oss från ondskan. Amen.
Kärlek! /ia
Ja, vad ska man säga egentligen? Terrordåd i Stockholm. Kanske var det bara en tidsfråga innan det skulle hända? Det är lite svårt att samla tankarna kring det och jag är nog mest glad och tacksam att jag har min familj, mina vänner och de jag håller kär i tryggt förvar (vad jag vet än i alla fall). Samtidigt gör ju det där att man själv inte är personligen drabbad att det ändå går att hålla på ett visst avstånd. Visst är det fler än jag som vill hålla det på avstånd? Vill hålla ondskan på avstånd så man kan fortsätta påta på i sin egen lilla värld. Vara lycklig i det lilla livet... Är det inte så man måste försvara sig? Skulle inte ondskan få alltför stort grepp om oss om vi alla hela tiden satte oss in i den till hundra procent?
Och samtidigt tänker jag: Nu kommer den stora världen, den oroliga världen, den krigiska världen hit till oss i Sverige. Kanske kan det på något sätt vara bra (eller vad man nu ska säga, missförstå mig inte så ni tror att jag tycker det är bra att det dött människor i ett terrordåd i Stockholm idag, det är fruktansvärt och man kan nog inte ens förstå hur det känns om man inte själv är drabbad) men att det kan vara bra att vi i Sverige får en förståelse för vad det är som händer ute i världen. Att vi lite mer kan förstå skräcken, hur det känns att vara hotad, jagad, orolig. Kanske kan vi då lättare öppna upp våra hjärtan för dem som är på flykt idag? För att vi lite mer kan förstå vad det är dem flyr i från. Självmordsattacker där man vilken dag som helst kan bli av med sina nära och kära är ju tyvärr vardag för många människor idag i exempelvis Syrien och Afghanistan.
Det verkar också vara otroligt många som sträckt ut en hjälpande hand till varandra idag i Stockholm, och det ger ju hopp om kärleken och framtiden. Att empatin finns kvar.
Hursomhelst och tillslut: Jag är bara så TACKSAM att jag själv och mina nära och kära är väl bevarade just ikväll. Kanske kan vi vara tacksamma för att inte ännu fler människor blev skadade och omkom? Kanske kan vi vara lite extra snälla och omtänksamma mot varandra dagarna som kommer här, stå enade i kärlek tillsammans?
Gode Gud, var med vår värld. Bevara oss från ondskan. Amen.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar