måndag 31 oktober 2016

Vill inte bli besviken

Nu kommer jag väl låta som världens pessimist men ibland kan jag känna att jag blir lite rädd utav att ha för höga förväntningar. Låter ju som sagt skittråkigt och jag VILL vara en optimistisk människa men samtidigt vet jag ju att jag kan bli väldigt ledsen av förväntningar som inte uppfylls.
För i ärlighetens namn; när man förväntar sig saker riskerar man också att det INTE blir så som man hade hoppats och det leder till att man ( =jag), blir ledsen, sårad, besviken eller kanske till och med förtvivlad. Ibland.
Förväntar man sig inte så mycket, så blir det mer som positiva överraskningar när goda saker väl händer?

Om vi tänker efter: har inte de flesta utav oss här i Sverige, ni som läser det här, relativt bra liv? Jag skulle tro det. De flesta av oss har ganska bra förutsättningar, vi är ekonomiskt stabila, har jobb eller möjlighet att utbilda oss, många har i alla fall delar av en familj som fungerar bra eller andra människor runt omkring en som kan stötta. Vi har mat på bordet och tak över huvudet, är fria i vilja, tanke och åsikter och de flesta har relativt friska och sunda liv. Men är det inte när vi börjar jämföra oss med andra och förvänta oss bättre och perfekta liv som vi blir besvikna? När vi tror att alla andra människor har chansen att förverkliga sina livsdrömmar och vi inte har det, är det inte då vi blir bittra och tycker att vi har dåliga tråk-liv?

För mig är det ofta så i alla fall, jag vet att jag egentligen lever ett väldigt bra liv men när jag börjar förvänta mig att saker ska vara perfekta, som det man väljer ut att se på andra människors Instagram och bloggar, vänner man känner som verkar ha ALLT, då börjar oron gnaga i hjärtat. Att AJ, mitt liv är inte så där bra och fint och lyckligt som hennes/hans/deras. Och AJ, jag har inte det perfekta livet, inte perfekta kroppen, inte perfekta förhållandet, inte perfekta familjen, inte perfekta jobbet, inte perfekta vänskapsrelationerna etcetera.

När jag och M. diskuterar detta verkar han ha en mycket sundare syn på det här med perfekta liv än jag. Han står med båda fötterna på jorden och vet och förstår att livet inte är perfekt och att det inte är någon idé att jämföra sig med andra. Jag vet ju det egentligen också, men eftersom jag är lite mer känslostyrd än han så VILL ju liksom känslomänniskan i mig att allt ska vara, och kännas, perfekt. 
Har jag sett på för mycket romantiska filmer månntro? ;D



I fredags fyllde jag år. 
Just högtidsdagar och sådant kan vara sånt jag är lite 'förväntansrädd' inför. Vi kanske låtsas att det inte är så himla viktigt, och helt livsviktigt är det väl inte, men ändå har man ju en del förväntningar såklart. Eller hur? Man vill bli ihågkommen, lite uppvaktad och gratulerad. Och om man får presenter vill man att det ska vara saker man behöver, tycker om och vill ha? Och skräcken: tänk om INGEN säger grattis till mig och Micke skulle glömma bort min födelsedag. Typ.

Allra innerst inne är det kanske rädslan för att inte bli älskad utan istället bli bortvisad och ratad som skrämmer mig. Att man alltid ska gå runt med den underliggande rädslan, att inte vara älskad och omtyckt? Varför är man, eller JAG, så himla rädd för det? Vad kommer det ifrån? Det är kanske ganska bortskämt att tänka så, jag VET ju som sagt att att jag är det, men ändå vill man ha bekräftelse på det hela tiden? Men det kanske bara är mänskligt?

Höstmys hemma


Hursomhelst.
Jag hade inte behövt vara orolig. Redan på onsdag, alltså två dagar före födelsedagen stod en stor, suuuperfin blombukett och ett litet paket på bordet. Har väl sammanlagt under de här snart fyra åren tillsammans med Micke tjatat hål i huvudet på honom att man som tjej vill ha BLOMMOR nån gång ibland. Och till sist verkade budskapet vara uppfattat, hahah. Så både blommor och ett paket med precis det jag önskade (en träningsnördig-grej såklart, hehe). OCH en dejt-födelsedag där vi gick ut och åt och umgicks hela kvällen och sånt mysigt. Precis som jag hade förväntat mig men varit rädd att bli besviken om det inte hade hänt....

Och jag fick en massa grattis på jobbet och av familj och vänner och Facebook och allt sånt där man kan önska sig.

Så som sagt, jag hade inte behövt vara rädd. MEN, alla har väl haft upplevelsen flera gånger av att ibland förvänta sig saker som inte blir. (Och då kanske det är mer viktiga och allvarliga saker än en födelsedag...) Hur upplever ni det? Gör det er förkrossade och ni blir rädda att förvänta er nästa gång? Gör ni som jag som snarast försöker att inte förvänta er så mycket från omgivningen /livet fastän ni innerst inne hoppas stenhårt på det? Eller kan ni skaka det av er med en axelryckning och bara vara okej med att livet innehåller lite ouppfyllda förhoppningar och besvikelser ibland. Hur tänker ni om den här grejen? Hade varit roligt att veta.

En lite suddig mobilbild på den fina buketten. 

Kärlek!
/ia 

tisdag 25 oktober 2016

När demonerna jagar mig

Ibland känns det som om demonerna fortfarande jagar mig. Jag tycker inte om att det är så - men jag står ut med det.

Om det går några dagar och jag inte tränat eller ätit 'fel' så byggs det upp en stress inom mig. Jag blir orolig, rastlös, ledsen. Får en obehagskänsla i kroppen. Kan inte riktigt koncentrera mig men istället för att säga som det är till människorna runt omkring mig blir jag otrevlig, lättstött, gråtmild, stressad... ja inte så rolig att umgås med helt enkelt.

När demonerna rider mig så lyckas deras viskande små röster gräva sig in i min hjärna; du är värdelös och ful. Du kan ingenting och det är konstigt att någon människa vill vara med dig. Du är en dålig vän, flickvän, dotter, syster, kollega... ja en dålig värdelös människa helt enkelt. Gud hånskrattar åt hela din lilla uppenbarelse och alla taffliga försök till liv du ger dig på. Det är ett misstag att du ens finns till. 


























Jag skriver inte det här för att ni skall tycka synd om mig; det är inte synd om mig för jag kan hantera det och det finns ett botemedel - jag kommer till det snart. Det är inte synd om mig för det här är inte längre något jag lever med dagligen utan det kommer bara då och då. Det är inte synd om mig för jag vet att det här inte är sanningen om mig (även fast jag tror det när jag är mitt i det förstås). Men jag kan ta mig ur det, jag kan återfå mina sunda perspektiv igen.

Ni behöver inte heller vara orolig för mig. Det är inte så att jag är på väg tillbaka in i någon ätstörningsfas eller att jag mår jättedåligt eller att jag kommer göra mig själv illa eller något sånt. Jag ser det mer som en liten, liten rest som är kvar - trots att jag ser mig som helt frisk.


Det som är lite förvirrande med det hela är bara det att jag inte riktigt vet om detta är normalt? Just eftersom jag varit sjuk i ganska många år så tänker jag som sagt att det är en liten rest av det, en liten släng tillbaka i tiden, ett litet ärr som jag kanske alltid kommer att få leva med.

ELLER...

....så är detta helt normalt? Att alla människor har dagar då oron sliter i bröstet och man känner sig värdelös och helt under ytan. Jag vet faktiskt inte.



Men som sagt; det finns en enkel lösning: jag tränar. Det går ju över då. Kanske skulle någon säga att detta är ett dåligt sätt att bli av med demonerna eftersom jag då faktiskt lyder dem. Men det är ju så himla enkelt och får mig alltid på bättre humör och bättre tankar. Ibland försvinner det helt, ibland ligger en rest kvar men det blir ALLTID bättre.
Jag kämpar inte emot men tänker också att det kanske är något naturligt, vi mår ja bra av att röra på oss och träna och dåligt av att sitta still och äta för mycket mat. Så det kanske är en sund reaktion, en överlevnadsstrategi. Och nu förtiden så räcker det ju liksom med ett normalt träningspass, inga extremmetoder, för att få mig på banan igen, en löprunda, ett svettigt gympass eller något annat som får endorfinerna att komma igång. Efter det är jag normal igen - ingen vikthets, ingen bantning, ingen späkning - jag äter, är glad och mår bra.

Så jag får ångest - och jag springer, sen är det oftast bra igen. Det hade ju kunnat vara betydligt värre.

Nu vet ni hur det kan se ut för just mig, en före detta viktångest person. Jag vill som sagt inte ha en massa uppmärksamhet eller klappar på huvudet - jag vill bara ärligt visa att vi alla har bra och dåliga dagar, med och motgångar och att vi alla har något vi kanske kämpar med i tystnad. Fast just den där tystnaden ger jag egentligen inte så mycket för.




Kärlek! /ia

måndag 24 oktober 2016


Jag älskar när vi skrattar tillsammans - ingenting är bättre än det.

/ia

måndag 17 oktober 2016

Med hela huvudet ovanför ytan

Känt mig glad idag. Och igår. Rätt så tillfreds med livet, med lugn och ro och rätt mycket optimism och livspirr i kroppen. Inte en massa gråt.

Ville bara skriva det, så att den sidan kommer fram här i bloggen också. Livet är ju sällan så, varken bara ledsamt eller bara glatt. Det går upp och det går ner. Varierande.

Att i helgen ha varit ledig två dagar i rad, för första gången på en månad faktiskt, tror jag gjorde susen för mig. För mig är det iallafall så att den fysiska formen påverkar mitt mående ganska rejält, så om jag sover bra, får återhämta nig, tränar lagomt hårt/mycket, inte dricker alkohol, äter bra... ja, då finns iallafall förutsättningarna för att ha en bra känsla i kroppen.

Sen finns ju det där andra också. Att ens mående är beroende av en annan människa, ens livskamrat. Vissa säger ju att man inte ska hänga upp sitt mående på en annan person, men blir det inte automatiskt så när man lever nära ihop? Iallafall för mig som super-analyserar det mesta och är väldigt känslig (är tjej helt enkelt, hehe). Självklart lever man inte i symbios rent känslomässigt men man påverkas väl ändå mycket av varandra och varandras val?

Och förresten; föreläsningen i fredags gick jättebra och det var faktiskt ganska roligt att stå inför ca 150 människor och prata(!). Iallafall när det är ett ämne man gillar och brinner för. Så den lyckade föreläsningen gav också det skiftande självförtroendet en liten puff framåt. Härligt.

Så ja, tack Gud för att jag inte är helt under ytan. Bra dagar behövs för att bygga sin styrka på.
(Just nu: bara text, inga bilder. Back to basics.)

Kärlek! /ia

torsdag 13 oktober 2016

Övning inför morgondagen

Imorgon har vi nått som kallas för regiondag på jobbet, och i år är det vi i Falun som håller i den. Det innebär att det är undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och sekreterare från bland annat Uppsala, Gävle och Örebro som kommer hit till oss och vi har ordnat en dag med olika föreläsningar. Och jag ska hålla i en av dem! Roligt, men lite nervöst såhär kvällen innan såklart. Jag ska berätta lite och visa bilder från min Madagaskarresa förra året och prata om hur det var att vara sjuksköterska på Mercy Ships.

Det är ju ändå kul att få berätta om en sådan upplevelse, så scenrädslan som vi nog alla har får man stoppa  åt sidan. Eftersom det är min upplevelse jag ska berätta om finns det ju inte direkt några rätt och fel. Har övat lite idag, för lite pirrig är man allt.

Aja, det blir säkert bra. Ska bli en rolig dag imorgon iallafall. Om jag kan sova, hehe.

Kärlek! / ia

onsdag 12 oktober 2016

I ärlighetens namn

Jag kan knappt skriva längre. Tappar förmågan mer och mer för varje år, varje månad, varje vecka.  Och jag vet ju varför.

Jag har tappat bort mig själv. I det där virrvarret av att inte längre vara ärlig. Inte ärlig mot mig själv, inte ärlig mot andra.
För när jag väl är det, då faller jag isär. Och vad kan vara värre än det?
Men kan jag inte vara ärlig, kan jag inte heller skriva, så enkelt är det. 

En stor mörk hemlighet, på insidan, som en bomb, och för varje dag känns det som jag kommer närmare och närmare att brista, att explodera.


Men om du frågar mig hur jag mår så ler jag och svarar: 'Jo det är bra'. Vad skulle man annars göra? Säg mig, vad skulle man annars göra?

Jag orkar inte gå sönder, det känns inte som ett alternativ. Det gör för ont att ha ont. Det är bättre att bita ihop, kämpa, låtsas och le. 


/ia. 

fredag 7 oktober 2016

Vardagskärleken (till några riktiga guldklimpar!)

I söndags föddes den briljanta idén att åka ut och grilla o skogen. Först försökte jag sälja in idén hos M., men som så många andra gånger så väger adrenalinkicken från en cross högre än mina små skogsutflyktsförslag, så jag är glad att min lilla familj nappade på mina utflyktsplaner. 
Jag får ju ofta sån vara-ute abstinens, speciellt såhär på hösten, men det har ni säkert redan hört mig tjata om tusen gånger så det kanske räcker där.

Hursom, i söndags var vi uppe vid Andersbotjärn och gillade korv. Planen kanske inte vart helt så lyckad som jag hade inbillat mig i min fantasi, då det var lite skuggigt och blåste lite kallt vid sjön. Men det var fint ändå! 
Smågrabbarna var med och sprang runt och lekte, är man liten behöver man inte vara rädd för att frysa med all den sprudlande energin att springa, hoppas, skutta och ramla runt. Själv fick jag lov att ställa mig uppe på eldstaden för att försöka få lite liv i mina djuptfrysta tår... hehe. Men de tinade upp sen när jag och pappa gick längs Vildmarksleden hem, en liten del av den bara men vi fick oss iallafall en timmes fin skogspromenad. 





Och i onsdags fick jag träffa små bustrollen igen! De var och hälsade på mig här i Falun och jag och syrran tog dem med till lite olika lekparker och så ville de se på film på min och Mickes relativt stora skärm ;) 

Och det var väl egentligen bara det jag hade tänkt säga med det här inlägget; jag har världens gulligaste syskonbarn, de är så glada och roliga och fyller mitt hjärta med sådan värme. Jag blir glad varje gång jag träffar dem och glädjer mig åt att vi bor så nära varandra att det blir av rätt ofta. Gullebarnen-busmonstrern-hulliganerna-sötasta guldlockarna. Finast är dem! Och jag tackar Gud för att de finns och för att de finns i mitt liv.

Syskonbarn for the win helt enkelt! 

Och så lite mer suddiga mobilbilder, det är väl inte så man ska blogga nuförtiden när allt ska vara så redigerat och se proffsigt ut, men idag är det såhär ni får mig. 


Kolla på traktorer.....såklart! :D 

Kexchoklad i soffan... tur den inte är vit ;)

Coolingarna, som sagt :) 


Kärlek! /ia

onsdag 5 oktober 2016

Nostalgi och drömmarna jag minns

Jag har varit så himla nostalgisk de senaste dagarna. Och jag tror lite att jag vet vad det beror på. Och det har såklart en del med hösten, den mytomspunna hösten, att göra.

Från september 2010 till och med sommaren 2012, så bodde jag i en studentlägenhet på Knoppen i Falun. Det ligger ju väldigt nära Lugnetområdet och på helt andra sidan stan än var jag bor nu. Nu rör jag mig mest runt Gruvan och så men på den tiden så gjorde jag ju massa promenader och löprundor på Lugnet, Jungfruberget, Skogskyrkogården och områdena där omkring. Extra speciellt kan jag minnas alla mina höstpromenader där, de sätter ju sig extra hårt i hjärtat.

Hursom, de senaste dagarna har jag rört mig en del i de där områdena igen, fastän jag inte bor där längre. Jag har varit där och gått, sprungit, vandrat och så. Och då blir jag så nostalgisk. Av hösten, av området (har till och med stått utanför min gamla lägenhet och tittat). Jag börjar tänka på den tiden och minnas, och självklart minns man ju mest det som var fint med den perioden och förtränger det jobbiga, och bra är väl det i och för sig.

Jag är en sån där person som lätt liksom gottar ner mig lite extra i min egen nostalgitripp tillbaka i tiden så jag började ju dessutom lyssna på mina gamla playlist på Spotify från den tiden. Och ja, med musik blir man ju ännu ännu mycket mer sinnesstämingskänslig, känslosam och minns....


Så jag tänker tillbaka. Jag minns pluggtiden på Högskolan Dalarna och känslan det bar med sig, de fina och roliga sakerna mest, så att jag nästan saknar det lite grann (fast egentligen tycker jag det är fett skönt att jobba istället för att plugga!).

Jag minns människor och vänner. Jag minns vänner som stod nära, som liksom är nästan-försvunna ur mitt liv nu. Vi har gått vidare och den tiden i livet kommer aldrig tillbaka mer. Jag minns människor jag drömde om och längtade efter - de tillhör andra nu.

Men på natten, i min dröm, var du tillbaka, nära mig och känslan när jag vaknar är att slungas tillbaka en sisådär fyra, fem år tillbaka i tiden. Jag vet att det är bättre såhär och jag har det bra nu - men jag kan inte låta bli att minnas.


Några gamla bilder jag tog hösten 2011:































Kärlek! /ia