Jag har provat på det. Hur det känns. Frustrationen som språket kan skapa. Eller rättare sagt, bristen på språk, att inte kunna uttrycka det man vill, att bli någon annan än den man egentligen är, att känna sig förminskad, dum.
Jag har provat på att bli uttittad. Att vara den som avviker från mängden. Att vara där mitt blonda hår och ljusa skinn är något att titta på, något att prata om.
Jag har känt mig otrygg. För att jag varit i ett annat land där jag inte kan språket, kulturen eller koderna. Där jag varit utanför gemenskapen, den som inte passar in. Där mina joggingrundor i en indisk eller madagaskisk stad känts som ett hot istället för en njutning, där jag tänkt, 'det här är nog dumt,' 'Gode Gud gör så att inget otäckt händer'. Säkert har människorna inte alls varit mer elaka eller våld(täkts)benägna där än här hemma, det är bara det att jag inte kunnat läsa av dem, inte vetat vad de tänker, inte vetat om jag gör rätt eller fel.
Att vara i en främmande kultur.
Snart är det ett år sedan jag åkte till Afrika och Mercy Ships. Just nu är jag ganska glad att detta år välja att vara hemma (tänkte skriva mer om det i ett annat inlägg) men en av de saker jag tyckte var allra tuffast med min tid på det stora sjukhusskeppet var språkfrustrationen. Det var den stora utmaningen och jag borde kanske bara ha gillat läget bättre, men jag tyckte det var jobbigt. Att bli ännu mycket tystare och blygare än vad man egentligen är bara för att man inte känner att man kan, vill eller vågar uttrycka sig i brist på ord, i rädsla för att säga fel. Att känna sig utanför i konversationer för att man inte hinner med i småsnackandet och samtalet som svänger hit och dit. Precis när man vet vad man ska säga så handlar plötsligt samtalet om något annat. Att vara rädd för att bli utskrattad (även fast det ju säkert bara är min känsla, tror ingen skulle skrattat egentligen!) Att bli tråkigt. Att ha svårt att få vänner. Att känna sig begränsad i sitt jobb. Att inte få vara sig själv.
Kanske är det det mina utlandsresor lärt mig? Hur det är att känna sig hemma.
Varför skriver jag det här? Jo, för jag tänker på alla de som kommer hit till vårat land men som inte kan språket. Jag tänker på invandrare och flyktingar som måste känna sig så begränsade, förminskade, förlöjligade. De som inte kan uttrycka sig själva, de som känner sig dumförklarade fastän de egentligen är hur smarta som helst, de som inte kan ta del av sitt nya samhälle och sin nya kultur för att språkförbistringen ligger emellan.
I mitt arbete möter jag nästan dagligen patienter eller föräldrar till patienter där de nästan inte kan någon svenska alls. Och jag kan ju nästan ingen arabiska, (eller vilket språk det kan vara), alls heller. Och i en stressig stund kan jag sucka lite för att jag tycker det är jobbigt när vi inte riktigt förstår varandra, det sinkar mitt arbetstempo, det leder till onödiga missförstånd, allt blir mycket mer komplicerat och krångligt. Men hallå! Hur ego får man bli?
Hur måste de inte kännas för dem? De som är sjuka, och så otroligt utsatta, när ingen av de som ska vårda dem talar deras språk (jo självklart använder vi oss av tolkar men på en vårdavdelning som jag jobbar på är det ju omöjligt att ha tolk dygnet runt).
Stackars föräldrar, att dels både se sitt barn vara sjukt och den oron och rädslan det innebär men sen dessutom kanske inte förstå vad som händer, att förlora kontrollen, att vara helt utlämnad till andra människors välvilja. Eller illvilja... Hu!
Jag har provat på. I ett par två-tre månader. Sen fick jag åka hem till mitt svensktalande land igen. Känna mig hemma. Med kulturen, miljön, människorna, landskapet, språket. Många av de som kommer hit kommer aldrig kunna återvända till sitt hemma, sitt trygga, igen. De kommer att tvingas leva här och känna den här frustrationen, kanske livet ut? Jag kan nog inte ens fatta hur det är.
Lyssnade på ett intressant radioprogram häromdagen som handlade just om språk. HÄR kan ni hitta det.
Kärlek! /ia
Jag har provat på att bli uttittad. Att vara den som avviker från mängden. Att vara där mitt blonda hår och ljusa skinn är något att titta på, något att prata om.
Jag har känt mig otrygg. För att jag varit i ett annat land där jag inte kan språket, kulturen eller koderna. Där jag varit utanför gemenskapen, den som inte passar in. Där mina joggingrundor i en indisk eller madagaskisk stad känts som ett hot istället för en njutning, där jag tänkt, 'det här är nog dumt,' 'Gode Gud gör så att inget otäckt händer'. Säkert har människorna inte alls varit mer elaka eller våld(täkts)benägna där än här hemma, det är bara det att jag inte kunnat läsa av dem, inte vetat vad de tänker, inte vetat om jag gör rätt eller fel.
Att vara i en främmande kultur.
Snart är det ett år sedan jag åkte till Afrika och Mercy Ships. Just nu är jag ganska glad att detta år välja att vara hemma (tänkte skriva mer om det i ett annat inlägg) men en av de saker jag tyckte var allra tuffast med min tid på det stora sjukhusskeppet var språkfrustrationen. Det var den stora utmaningen och jag borde kanske bara ha gillat läget bättre, men jag tyckte det var jobbigt. Att bli ännu mycket tystare och blygare än vad man egentligen är bara för att man inte känner att man kan, vill eller vågar uttrycka sig i brist på ord, i rädsla för att säga fel. Att känna sig utanför i konversationer för att man inte hinner med i småsnackandet och samtalet som svänger hit och dit. Precis när man vet vad man ska säga så handlar plötsligt samtalet om något annat. Att vara rädd för att bli utskrattad (även fast det ju säkert bara är min känsla, tror ingen skulle skrattat egentligen!) Att bli tråkigt. Att ha svårt att få vänner. Att känna sig begränsad i sitt jobb. Att inte få vara sig själv.
Kanske är det det mina utlandsresor lärt mig? Hur det är att känna sig hemma.
Varför skriver jag det här? Jo, för jag tänker på alla de som kommer hit till vårat land men som inte kan språket. Jag tänker på invandrare och flyktingar som måste känna sig så begränsade, förminskade, förlöjligade. De som inte kan uttrycka sig själva, de som känner sig dumförklarade fastän de egentligen är hur smarta som helst, de som inte kan ta del av sitt nya samhälle och sin nya kultur för att språkförbistringen ligger emellan.
I mitt arbete möter jag nästan dagligen patienter eller föräldrar till patienter där de nästan inte kan någon svenska alls. Och jag kan ju nästan ingen arabiska, (eller vilket språk det kan vara), alls heller. Och i en stressig stund kan jag sucka lite för att jag tycker det är jobbigt när vi inte riktigt förstår varandra, det sinkar mitt arbetstempo, det leder till onödiga missförstånd, allt blir mycket mer komplicerat och krångligt. Men hallå! Hur ego får man bli?
Hur måste de inte kännas för dem? De som är sjuka, och så otroligt utsatta, när ingen av de som ska vårda dem talar deras språk (jo självklart använder vi oss av tolkar men på en vårdavdelning som jag jobbar på är det ju omöjligt att ha tolk dygnet runt).
Stackars föräldrar, att dels både se sitt barn vara sjukt och den oron och rädslan det innebär men sen dessutom kanske inte förstå vad som händer, att förlora kontrollen, att vara helt utlämnad till andra människors välvilja. Eller illvilja... Hu!
Jag har provat på. I ett par två-tre månader. Sen fick jag åka hem till mitt svensktalande land igen. Känna mig hemma. Med kulturen, miljön, människorna, landskapet, språket. Många av de som kommer hit kommer aldrig kunna återvända till sitt hemma, sitt trygga, igen. De kommer att tvingas leva här och känna den här frustrationen, kanske livet ut? Jag kan nog inte ens fatta hur det är.
Lyssnade på ett intressant radioprogram häromdagen som handlade just om språk. HÄR kan ni hitta det.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar