i såna här 'SD-tider', eller ja, valtider egentligen, så har ju debatten om Sveriges invandrarpolitik, rasism etc. blivit väldigt aktuellt. och jag tänkte ge er ett utav mina bidrag i debatten:



jag är så glad att Sverige är berikat med människor från andra länder. ja, det är så jag ser det, människor med annat ursprung än det 'helsvenska' gör Sverige rikare, på många olika sätt.
invandringen bidrar med kunskap, med arbetskraft, med nya insikter, historier och berättelser från andra kulturer än den svenska. vi behöver det. 

invandringen gör oss till ett öppnare folk, ett öppnare land. vi har så oerhört mycket att lära av andra människor, andra människor med andra livsvillkor.
många här i Sverige har ingen aning om hur det är att leva i krig, att fly från sitt land eller att leva i djup fattigdom. vi vet inte vad det innebär att lämna allt som är tryggt, allt som är hemma och bege sig till ett helt främmande land och en annan kultur.
en viktig fråga: hur hade du velat bli bemött och mottagen om du fick lov att fly från Sverige till ett för dig helt okänt land?

jag tror det mest är människor som aldrig kommit riktigt nära och lärt känna en 'osvensk' person som är rädda och skrämda för dem. många är rädda för det de inte känner till, så funkar ju vi människor. men bara man vågar möta andra människor med öppna sinnen (det är inte enkelt - alla har fördomar, jag med!) så finns det så mycket fantastiskt att se.

och jag är så tacksam att jag har fått höra några av de här berättelserna, från de som har en annan bakgrund än min.
jag är glad att jag berikats med människor från andra länder och kulturer i mitt liv.

bland de första minnena jag har om människor som inte såg ut exakt som mig är när jag var liten och det fanns en vän till familjen som jag träffade ibland, Getahun, min mammas kusin och nära väns man. Getahun och Margareta träffades när hon var i Etiopien och arbetade med biståndsarbete. jag minns honom som en sån genuint och otroligt snäll människa, och det är den bilden jag har av dem än idag. otroligt öppna, vänliga, generösa, glada. ja, äkta förebilder helt enkelt.
jag är glad att jag fick den positiva bilden av andra människor redan från början.
jag minns också som liten mammas vän som tog hand om flyktingar, och det talades alltid om det i positiva ordalag.

på min arbetsplats har jag berikats med flera fantastiskt kompetenta läkare och andra arbetskamrater från andra länder. de behövs. 
jag möter patienter från andra länder - visst är det svårt med språkförbistring men otroligt utvecklande att lära sig att kommunicera ändå. man lär sig nått annat.
två av mina studenter det senaste halvåret har haft sitt ursprung i andra länder, en från Estland och en från Burundi. och det har varit så lärosamt för mig att träffa dem. intressant att få lära sig något om estnisk och afrikans kultur.
jag är så imponerad av människor som växer upp under tuffa förhållanden, mycket tuffare än oss, och ändå blir så beslutsamma och viljestarka och kämpar hårt för att ta sig fram här i livet. kämpar hårt - och lyckas. jag har så mycket beundran till dessa människor.

och skulle det inte funnits några invandrare i Sverige M.s pappa aldrig kommit hit och då skulle ju inte vi träffats och varit tillsammans idag.

jag tror att om inte invandringen fanns skulle vi i Sverige missa mycket. vi skulle missa chansen att lära oss något annat än det som ursprungligen kommer härifrån. vi skulle missa så många spännande möten. vi skulle missa så mycket kunskap och lärdomar. vi skulle missa så mycket som livet vill lära oss.

så min egen personliga slutsats: vågar man vara öppen för det som är lite olikt en själv så har man så oerhört mycket att vinna.

hemma för mig

 

kärlek! och respekt.

/ia

älskade smågrodorna, småpojkarna menar jag

Som sagt så har jag mest städat de senaste dagarna. Och jobbat natt, så nu är jag en segis. Men har valt ut några midsommarbilder åt er att kika på också.

Bilderna är från när vi var med familjen till Dössberget i Bjursås för traditionell midsommarstångsresning och dans kring stången. Edvin och Alfred var med och var utomordentligt stiliga och gulliga i sina masdräkter. 

Håll till godo!

världens gulligaste syskonbarn!

Alfred, vårat livs nyaste stjärna. redan så älskad.

Edvin och Mats

Bjursås spelmansslag underhöll så vi kunde dansa små grodorna

Anna och Edvin, mammas pojke

mosters gullplutt!

dans kring stången

moster ia (eller moster Ingeborg, med sin hatt? :) )

liten dalastuga

Jasminbuske i full blom

nedför Dössbergsbacken

mommo och Eddie

har i några veckor försökt lära M. vad denna blomma heter, får ha förhör igen ikväll:)
vacker och somrigt som bara den iallafall.
Kan ni?

en dalajordgubbe och en liten liten sömnig lill-gubbe där i vagnen

Till Bjursås kyrka för midsommarkonsert

En midsommarkonsert som vi fick dra lite tidigare ifrån då Edvin inte riktigt hade tålamod att sitta still och vara tyst. Vilken 2,5-åring har det liksom?

Och som sagt också, det känns som jag för varje år som går, ja varje dag som går, förstår vilken välsignelse det är att ha en familj. En familj som jag älskar, som har fått vara friska och välsingats med två friska små pojkar. En familj jag litar på, som älskar mig, som finns där för mig. Det är, på riktigt, en riktig gudagåva dessa barn, ja att få ha en familj överhuvudtaget. Jag är djupt tacksam.

Jag älskar er.

kärlek!/ia

åter till verkligheten

Midsommar har kommit och gått och det var en bra sådan. det allra bästa tror jag var när jag och Micke var upp till Baggbo på midsommarlunch med mina föräldrar och Anna, Mats, Edvin och Alfred. Min fina, fina familj.
Jag och M. lekte massa med Edvin, spelade boll och sånt. Älskade unge!
Och sen bytte båda småpojkarna om till masdräkter och var så bedårande söta. Resten av midsommar var också bra. Fast jag har verkligen blivit en familjejunkie, hehe.

Och en vardagsjunkie också, fast det har jag väl alltid varit. För midsommar i all ära men nu när vardagen är tillbaka och jag dessutom är lite ledig så ääääälskar jag att pyssla runt här hemma. Jag har fått städmani, så otroligt skönt att damma bort lite damm, slänga gammalt skit och skräp och få lite ordning runt omkring sig. Älskar det! Blir lite tok-hög av det också. :)

Så lite mer bilder och sådant från midsommar kanske kommer sedan - nu måste jag återgår till att jaga dammråttorna.

Baggbo-huset

kärlek! /ia

små och stora ord

för nån helg sen, när jag hade haft en sån där fin ledig helg. med solsken och familj och man är lycklig, glad att man lever och tycker livet är fint. man glömmer bort alla sorger, allt är vackert, glatt och lyckligt. så fick det ändå en tråkig vändning, jag fick mig en tankeställare.

glad i hågen gick jag till jobbet på måndag morgon. hade hand om en så söt och trevlig gammal farbror. en sån där 'gammeldags' farbror, (kan inte förklara det bättre.) han var trevlig, rolig och gullig.
jag hade en sån där dag då jag var väldigt öppen för patienterna. en sån dag när man orkar ta in, orkar vara trevlig och intresserad på riktigt. en sån dag där man har tid att prata och inte helstressad stänger av och bara gör det man måste göra.

hursomhelst. det här låter ju som början till en riktig solskenshistoria, en trevlig patient och en sjuksköterska med tid och på bra humör.

men det här är ingen solskenshistoria.
för den söta farbrorn hade en stor knöl på halsen. som skulle utredas. som jag redan innan operationen starkt kunde gissa mig till vad det var. och det bekräftades. cancer. denna hemska lömska sjukdom. livsförstöraren.

och som sagt, det är inte alltid man orkar ta in precis allt vad alla ens patienter går igenom, ända in i hjärteroten, för då skulle man gå sönder.
men denna dagen, efter den fina helgen, var jag öppen för att ta in något i mitt hjärta. och jag tog in honom, och det gjorde ont.

ont att livet ska vara så orättvist. att det samtidigt kan vara så vackert och så fult. att vissa människor njuter av livet, älskar, får barn, upplever lyckliga soliga dagar, medan andra få svåra tunga sjukdomsbesked.

den glada trevliga mannen kommer få lov att gå igenom långa tuffa behandlingar, jobbiga resor, en förändrad kropp och mycket smärta och lidande. och det är inte ens säkert att man klarar det och överlever.

det är det sorgligaste. jag kunde se framför mig hur den här sjukdomen och diagnosen skulle förstöra hans livsmod och hopp. ta bort glädjen och det där söta finurliga leendet på hans läppar. jag såg under tiden på sjukhuset hans skojighet försvinna. istället hade han ont och mådde dåligt. istället för att skoja och vara glad vart han tyst och trött.
himla dumma, onödiga, djävulska sjukdomar.

jag blir arg. på att den här världen är som den är. att det finns otäcka obotbara sjukdomar som förstör livet för folk.
men det är ju så det är. den här världen är så långt ifrån fullkomlig. och vi påminns ständigt om det. därför tror jag att det är viktigt att kunna njuta av det glada och fina medan man kan. man vet aldrig när det vänder.

 kl 06 = trött sjuksköterska. men ett leende kan man bjussa på ändå :)

för mig är dessa eländiga sjukdomar alltså en påminnelse om att det inte är tänkt att livet ska vara såhär, att världen skulle se ut såhär och att det ska fortsätta så för evig tid tills vi går under.
jag lever på ett hopp om jorden en dag ska återupprättas. tror på Bibelns ord om en värld utan tårar och sorger. återupprättad. Gud skapade världen till att vara ett paradis och fullkomlig, och det var inte hans val som gjorde att det gick snett och att det ser ut som det gör nu.

vissa människor har svårt att tro på Gud för att världen ser ut som den gör. och om man tror att världen just nu är Guds vilja så förstår jag det till fullo. då vore ju Gud lite knäpp.
men människorna är fria varelser, vi väljer själva om vi ska såra och skada varandra, om vi ska förstöra naturen, om vi ska starta krig. dessutom tror jag det finns en kraft här i världen som vi kan kalla ondska, som gör allt för att förstöra för oss människor. förstöra och kasta skulden på Gud.
Gud ville att vi skulle leva i fred med varandra och utan sjukdomar. en dag tror jag det kommer att bli så. om ingen sätter stopp på detta tillslut kommer vi förgöra både oss själva och jorden vi lever på.

utan hopp går vi under. jag har ett starkt hopp om en fullkomlig värld. men inte utan Guds ingripande.

kärlek! /ia

det goda

Jag äter mycket jordgubbar nu. Svenska, söta, smakrika .... mm, visst är det alldeles underbart? Skulle kunna äta en låda om dagen. :) nyttiga är de väl också de där gubbarna.

Har sovit ute hos mamma&pappa 'inatt' dvs. från 08-14. Pappa kom och hämta mig så jag skulle slippa sova blan hantverkarna där hemma. Jag hoppas det är klart med fönstren nu så man kan få städa bort allt damm i hela lägenheten och göra fint och klart innan midsommar.

Inatt när jag hade sovit lite längre på dagen, till halv fyra nästan, så var det så mycket enklare att jobba natt. Inte alls så jobbigt som första natten.

Nu i midsommar hoppas jag mest på att jag får vara mycket tillsammans med dem jag tycker om, alltså Micke, familjen och vänner. Det kan nog komma att infrias.

Jag känner tacksamhet till Gud för livet, den vackra naturen, för att jag får be till honom, för inspiration och för hjälp att kontrollera känslorna.

Coolingen Edvin:

love you! gulleplutt.

Kärlek! /ia

Frukostflykten

Idag när jag vaknade, vid halv fyra tiden sådär (jobbat natt - har inte blivit världens sjusovare )  fick jag mig en  liiiiten chock: två främmande män i köket.

Detta är dock inte riktigt lika dramatiskt som det låter. Det var nämligen hantverkare, som ska byta våra fönster. Fast de skulle börja idag, onsdag, inte igår och inte när jag låg och sussade sött i min säng.
Mina öronproppar måste uppenbarligen varit väldigt effektiva för jag hade inte hört ett smack när de där männen traskade in i lägenheten och började skruva och borra.

Och. Jag är alltid rätt hungrig när jag vaknar , men frukost i ett byggkaos-kök och två polacker lockade inte just idag. Faktiskt. Så jag gjorde något för mig väldigt ovanligt: åt frukost på stan. Riktigt mysigt faktiskt. Fast snordyrt, haha, så det ska nog inte bli någon vana.  Satt utrikes solen och njöt.

Inbillar mig att det är det livet man skulle kunna leva om man var journalist eller proffs-bloggare eller nått:) jag har i allafall återvänt till verkligheten på sjukan. 21-07, heja heja.

Där fick ni min dags mest dramatiska händelse. Enjoy :D

Kärlek! /ia 

Dikt

Hittade en dikt från juni förra året. Om kärlek. Jag skrev väl inte rakt ut då men ni kan väl gissa vem jag tänkte på.

Jag skriver ju inte så många dikter nu, så jag bjuder på den här igen. Känslorna är samma.

kärleken

varm och röd

en större hand runt min lilla 

lyckan 

ler och jag ber: stanna kvar

här hos mig, hos oss 

värmen 

iskylan som försvann

spöken i hjärnan som måste fly 

närheten

som förminskar ärren

när det bubblar av skratt 

osäkerheten 

om att vara nummer ett. 

eller två eller tre.

 ...fyra?

kärleken

när man vill stanna tiden 

mörka ögon

mjuka läppar

när man vill vara 

kvar

Kärlek!/ia

ett liv blev till. eller två.

En utav anledningarna till att den senaste tiden känts glad och välsignad är ju barnen, bäbisarna. De nya liven som kommit. Bäbisarna som varit friska och krya, och så söta. Och som gett oss anledning att vara tillsammans och glädjas med våra familjer. 

Den 23 maj föddes Henry, Mikaels första syskonbarn. Och en vecka senare åkte vi (jag, Micke och hans mamma) därför ner till Linköping där Robert & Ampi bor och hälsade på dem och den lille. Så söt! Och skönt och roligt för oss också att få komma iväg hemifrån och åka på lite minisemester. 

Det var en jättefin och trevlig helg på alla vis.

ser lovande ut va? :) finisarna!

både Henry och syrrans bäbis var ju beräknade på samma dag men kom båda lite sent, och äntligen, den 4 juni kl 21.59 på kvällen föddes Alfred, min andra systerson. en liten, stor, ljuvlig underbar pojke. Fick hälsa på honom redan på torsdag eftermiddag, alltså inte ens ett dygn gammal. Ljuva lilla liv!

Visst dör man söthets-döden av dessa bilder?

På fredagen, nationaldagen, var både jag och Micke lediga och då hälsade vi på syrran igen med hela familjen. Och medans nya lilla familjen skulle på kontroll passade vi på att ta med Edvin, guldklimpspojken, till stadsparken. Blåste såpbubblor, åt glass och matade fåglarna. 

kärlek! /ia 

den oförtjänta omtanken

för några veckor sedan när jag var i kyrkan upplevde jag en helt ny känsla/insikt som jag ska försöka förklara, för er och för mig själv.
det kan bli svårt, det är ju inte alltid så enkelt att sätta ord på insikter som berör oss, men jag ska försöka.

egentligen kanske det handlar om hela tron, församlingsgemenskapen, att jag får vara Guds barn och Jesu lärjunge, en del av en kyrka, en del av en familj.... men det tog sig sitt praktiska uttryck i nattvarden.

jag har tagit nattvard många gånger. och verkligen menat det på ett seriöst vis. tänkt över vad jag gjort. försökt förstå, och delvis insett, innebörden av det.
att Jesus dog för oss, att vi genom att ta del av hans liv och hans död får gemenskap med honom, får påminna oss om hans död och därmed förlåtelsen och så.
och så vidare, och så vidare.

och det har alltid känts självklart att jag får ta nattvarden. jag har alltid känt mig 'värdig' så att säga. på något vis väl tyckt att jag 'förtjänar' det. inte så att jag känt mig perfekt eller högmodig men jag har liksom aldrig reflektera i min värdighet i att ta nattvard.

nattvarden är något heligt. 
man erkänner det Jesus Kristus gjort för en. samtidigt tror jag absolut att Herrens måltid är öppen för alla som uppriktigt vill och känner att de ska ta den. jag tänker inte att man måste leva på ett visst sätt för att göra sig förtjänt av den.


ändå.
denna söndag upplevde jag som sagt något nytt.
när det var dags för nattvard såg jag alla i församlingen efter hand ställa sig i nattvardskön. och jag skulle ta den också, självklart.

men jag ville ställa mig sist i kön. det var viktigt för mig. för jag liksom förstod min litenhet. jag förstod att jag inte gjort mig förtjänt av att ta nattvarden.
hur ska jag förklara detta så att det inte låter som jag klankar ner på mig själv för mycket? för det var inte så min upplevelse var. det var inte skam, det var inte att jag kännde mig dålig.

men det var som att jag verkligen, på riktigt, upplevde vad NÅD är. jag insåg att jag inte alls gjort mig förtjänt av Guds kärlek, av Jesus död och förlåtelse, av hans nåd, men att jag får ta emot den ändå.

jag insåg att jag inte alls gör mig förtjänt av en sån kärleksfull församling och extra familj som de andra församlingsmedlemmarna är, men att jag får vara med ändå.
att jag (liksom vi alla) sviker, tar egoistiska beslut, gör saker som både vänder församlingen och Gud ryggen.
ändå får jag vara med.

ja det var en väldigt gripande känsla.
som att jag förstod nåden och kärleken ännu mycket mer. förstod Guds kärlek ännu mer, vad han faktiskt verkställde i och med Jesu död och uppståndelse.
att han tog straffet som kanske borde vara mitt. men kärleken är så stor så att jag slipper det: istället får jag bli innesluten och omfamnad.

stort.

kärlek! /ia

När jag lärde mig vad kärlek är

När man i djupet av sitt innersta och på botten av sitt hjärta, i varje cell i kroppen, vet att man älskar... 

Då är det den största, mäktigaste och vackraste känsla jag nånsin känt. Så stor, och livsavgörande, att det nästan är skrämmande.
Samtidigt så enkelt och självklart. Nu är jag hel.

Att älska gör en också sårbar. Oerhört sårbar. Men det måste få vara värt det. För den fullkomliga föreningen med den andre.

kärlek! /ia

Jag var så lycklig att jag inte visste vilka ord jag skulle skriva

Jag bloggar som sagt lite dåligt nu, men så blir det väl lätt när det är sommar och finväder. Vem vill sitta inne framför datorn då? Skulle haft en liten padda som varit smidig att ha med sig ut. :)
Just i skrivande stund sitter jag faktiskt ute, i parken vid oss ( med lilla iphonen) och verkligen njuter av att ha tajmat ledig dag med sådant sommarväder.

Ju mindre jag skriver ju mindre inspirerad blir man ju liksom. Det är till och med som att jag får lov att liksom be till Gud att få inspirationen tillbaka, och tid, till att skriva. För egentligen älskar jag ju det. Och vill träna och öva och skriva och beröra. Om jag har något kreativt som skulle kunna vara min gåva så är det väl detta, och därför vill jag leva i det och utveckla det.

Därför blir jag så glad och välbehövligt inspirerad när det händer som idag (bönesvar?) att någon vän eller bekant uppmuntrar mig i mitt bloggande. Säger att det är värt något, ger något, sprider något gott. Då vaknar lusten till liv igen och jag vet att jag vill fortsätta göra detta. (Tack Gunilla! :) )

Dagarna den senaste tiden har varit så vackra, lyckliga och välsignade att jag blir alldeles rörd och varm i hjärtat. Men också lite rädd. För när man har glädjen och lyckan blir man rädd att tappa den också. Rädd för att åter få uppleva tårar, besvikelse och ångest. 

Men just därför tror jag det är viktigt att njuta av denna stunden, just NU, och bevara lyckan som ett fint minne i bröstet. Något vackert skimrande att plocka fram de dagar det känns grått och hopplöst.
Men inte försöka hålla kvar lyckan desperat, inte förvänta oss och tro att lycka är något beständigt som vi alltid måste leva i. Det är omöjligt, det är inte ett mänskligt liv att alltid vara lycklig och glad och i perfekta livsförhållanden.

Sofia Sjöström, känd som PT-Fia (en klok sådan!) skrev något om detta i sin blogg i går som jag skulle vilja citera: "När vi kommer ihåg att lycka inte är något hållbart som vi ska känna dygnet runt, lycka är en tillfällig plats att vila i."
Hela inlägget kan ni läsa HÄR.

Jag hoppas jag inom kort får chansen (= tar mig tid eller att det blir regnväder, hehe) att skriva lite mera konkret om de senaste dagarnas välsignelse och också om mina tankar kring lycka, glädje, perfektionism och livet. Eller icke-perfektionismen snarare.

All kärlek till er. Speciellt ni som kikar in här varje dag trots att jag inte haft så mycket att komma med.

 Lite sommarbilder från senaste:

Peace! / ia

Dagens lyckobesked

Idag har jag varit ledig (skönt!) och hunnit med nästan allt jag vill och tänkt. Förutom att ägna tid år den här stackars bloggen. Mitt lilla åsidosatta hjärtebarn.

Men, jag har iallafall tagit sovmorgon, morgonpromenad och långfrukost. Favoritsysslan. Och sen bakat matbröd och en noggrann städning av lyan. Fikadejt med Johanna som bjöd på rabarberpaj, mumsigt! :)

Sen for jag ut med M. till Bjurs och med pappa vidare till Sågmyra och kollade på en begagnad, fast nästan ny, damcykel som jag köpte.
Busade lite med Edvin hemma i Baggbo och fick gott käk av morsan.

Löpning i Bjurs skogarna i en timme och sen fick jag nyss reda på att jag blivit moster igen för andra gången. Vilken lycka och fin avslutning på denna dag! Tacksam att allt gått bra.

Ja nu fick ni min dag iallafall.
Kärlek! /ia

Jungfruberget 2014-05-22

för någon vecka sedan, då när det var så varmt ni vet, hade vi terminsavslutning med husgruppen. 
vi begav oss till Jungfruberget här i Falun, med utsikt över Varpan. abarn var med och vi grillade korv och hade en sån fin, varm sommarkväll.

här kommer lite foton från kvällen:

jag är tacksam. för livet och det fina. för att vi får äta oss mätta och ha gemenskap. jag är tacksam för fina sommarkvällar och att jag har sådana härliga vänner. jag är tacksam för Sverige och vår vackra natur. ja, Tack Gud för att jag får vara med och uppelva detta. livet bjuder alltid på mer gåvor än vad vi själva gjort oss förtjänta av.

kärlek! /ia