måndag 10 februari 2014

Nepal del ett: Bhairawa och Chitiwan : Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

Det var en lång bussdag från Indien när vi skulle över till Nepal, väldigt dåliga vägar ca 10 mil tog fyra timmar att köra (!), vi var nästan rädda att vi inte skulle hinna till gränskontrollen innan skymning, då de stänger dem.
att komma över gränsen gick bra för alla, med pass och visum och sånt, hade ju inte varit så roligt att bli lämnad ensam kvar i Indien direkt. ;)

man såg direkt vid gränsen att nepaleserna ser annorlunda ut än indierna. Nepal ligger ju på gränsen mittemellan de stora nationerna Indien och Kina och nepaleserna har lite mer av det där asiatiska, kinesika, dragen i sig. ett väldigt vackert folkslag!
man märkte också genast lite skillnad på samhället och landskapet, lite renare, lite mindre folk, lite bättre vägar, mer bergigt och så.
det bor ca 30 miljoner människor i Nepal och det räknas som ett av världens fattigaste länder.

första stället i Nepal hette Hotel Jungle Lodge, en nationalpark/naturreservat där vi bodde i små trähyddor, och ja... det kändes verkligen som att vara ute i djungeln.
detta kanske inte var mitt favo-place på resan, dels beroende på att jag fick gör-ont i halsen och blev dunderförkyld, dels på att det var massa, massa djur där (det var väl det som var meningen).

djur är fina. om man vet var man har dem. jag älskar katter, tycker att hästar, kossor, elefanter och sådana stora djur är riktigt mäktiga, fina. men resten? nja... är inte överförtjust i massa myggor som man är rädd att få malaria av, hundar man kan få rabies av osv osv.
och ja... alltså skräckupplevelsen på resan skedde ju också här. jag och Frida gick från vår hydda till matstället, på en grusad väg, inom vårat 'hotellområde'. och Frida skriker till och hugger tag mig i armen: en feeeetttt lång, äcklig, läskig ORM (säkert två meter minst och då överdriver jag inte, 3m kanske till och med) slingrar iväg. hu, usch, fy, blä, äckligt!
(ja ni som känner mig vet ju min ormfobi, Micke har fått skymta min panik när det dyker upp ormar på tv, och tycker jag ska skärpa till mig. jag tycker han är dum då, dom ÄR asläskiga, på tv med, sådetså! , haha)

men förutom den läskiga ormen såg vi lite trevliga djur också: massa elefanter, och lite elefantbäbisar. såååå söta. och vi var på noshörningssafari, på elefantryggen, det var coolt. och vi fick se rhinosarna på riktigt nära håll, en bäbbe där med, alla bäbisar är ju för fina alltså.
såg en del krokodiler också, bland annat när vi var ute på floden och åkte i världens vingligaste och ostadigaste träkanot. lite pirr i magen på den turen?: ja.

















och ja, så fyllde jag år också. en superförkyld födelsedag, vilket kanske var rätt representativt för detta sjuklings-året. alla sa grattis och jag blev firad med sång och tårta och sånt. och det värmde. och massa grattis hemifrån också. men helst av allt hade jag nog velat vara där, hemma, i det finaste landet med dem som känner mig, de som betyder allra mest. 

skrev en text/bön om det där, den där hemlängtan jag ofta får när jag är ute och reser. mat-ångesten som kommer tillbaka, om att känna sig inte-hemma. delar med mig av delar av den, ärlighets-texten.

2013-10-28:
Längtar hem till Sverige ibland, ofta. Till naturen, luften, kunna andas. Träna, bli kvitt alla olustkänslor i kroppen, slippa slåss mot tankarna. Kunna träna och känna sig fräsch. 
Längtar efter vardagen, jobbet, tryggheten. Mina arbetskamrater som alltid gör mig så glad. Där jag kan vara den jag är, vara mig själv. Där tiden går, utan en massa tankar. Där jag är behövd, där jag duger, där jag gör något bra, att få finnas till för patienterna, för andra, inte bara för mig själv. 
Jag längtar efter att få blogga, skriva, behovet i mig. Berätta. Längtar efter att göra det jag känner att Gud har lagt ner i mig, gåvan, det jag är bra på. Vill inte ha mindervärdeskomplex. Vill inte känna oro, skuld, skam. Att jag inte räcker till. Vill vara glad, i roten, inte för att jag för stunden har trevligt.

Vill gå till kyrkan, känna gemenskapen, äktheten, det rena. Sanningen. Inte känna andra, tomma, falska religioner som gör mig olustig. Gud var med mig! 
Kan jag inte resa, längtar jag alltid hem? Vad är meningen? Gör jag alltid felval eller finns det en mening med det här? Saknar den andliga gemenskapen. Be. Känna friden. Sjunga lovsång. Ära Gud. Inte vara den annorlunda, inte krympa.

Jag längtar efter Micke. Det enkla. Inte tusen tankar. Tryggheten, åtrån, glädjen. Självklarheten, veta att jag hör hemma i hans famn. Längtar efter att ha roligt och skratta tillsammans. Utan tvivel på livet, tvivel på kärleken.
Att tillsammans slippa rädslan för livet, slippa drömma mina otäcka mardrömmar. Vill förenas bortom alla tvivel. 
Gud vad vill du med mitt liv? Led mig.

Jag längtar hem. Ja, i ärlighetens namn gör jag det. Till lägenheten (låt oss få bo kvar!), katterna. Vardagen i Sverige. Falun. 
Vill att tiden ska gå fort tills vi får åka hem. Gå fort och gå bra. Bevara oss i ditt namn, Jesus. Förlåt oss vår skuld. Ge oss av din kärlek. Hjälp oss att sprida den och vara sanna mot oss själva och mot andra. 
Amen! /  

födelsedagstårtan. Thank you!

och ja, det bra med att skriva av sig är ju att det alltid känns lite bättre efteråt. när man varit ärlig mot sig själv och formulerat det. och jag tror stenhårt på att Gud lyssnar till de böner vi ber, ser våra problem och tankar och tok-gillar när vi är ärliga, vad det än må vara. och han vill hjälpa oss. 
och det gick ju bra, resan var rolig och bra och jag kom hem helskinnad. hem till vackra Sverige, hem till vännerna, hem till Mikael. har kommit igång bra med träningen och gillar vardagslivet/lunken. och jag trivs nog allra bäst här, borta bra men hemma bäst, ni vet.

kärlek! /ia

Inga kommentarer: