Oktober

Hade tänkt blogga, men det är svårt här. Oftast inget wifi, ganska segt...

Men när jag kommer hem, då lovar jag att dela med mig av vad jag upplevt, berätta och visa bilder. Så ha tålamod :)

'Det oskyddade, det hudlösa, behovet av att vara älskad och känslan av att inte förtjäna det.
Att ta en massa skit och ge all kärlek, all kraft man har. Hoppas att dom en dag ska älska en på riktigt. 
Längtan efter att få tillbaka, att själv få lite av det man ger, omtanke, oro, längtan efter att få komma i första hand, få ligga i den andres armar, få vara älskad på samma sätt som man själv älskar. 
Allt det man gör för den andre, allt man gör för kärlekens skull. Allt det man gör mot sig själv. Cykla i hagel och blåst på isiga vägar, springa på stukade fötter, gå tills man svimmar.'

Ikväll ska vi åka nattåg till Varanasi, vara där i 4 dagar, sedan övergår vi i Nepal-delen av resan. Se om vi hörs. Mår bra och allt står väl till. Många erfarenheter, tankar och upplevelser. Men det får ni som sagt höra om sen.

Kärlek! /ia

hejdå! /den lilla indiern

den här bilden som Linda tog ikväll (http://www.husgruppen.blogspot.se/) tyckte jag var häftig. 

Här visar jag vart jag ska :) 

Puss och kärlek, vi hörs! /ia

det finns inga vackra avsked

jaha, då sitter jag här. själv. i en väldigt tom lägenhet.
katterna har flyttat till sin kattvakt.
ingen Micke, han är på väg till Indonesien. 

livlöst.
tänk såhär levde jag jämt förut. det är stor skillnad att alltid ha två levande varelser bredvid sig.
katter är ett väldigt bra, mysigt och roligt sällskap. faktiskt.

och ja... att säga hejdå till Micke var inte särskilt kul. 
gårdagen blev mer gråtig än jag kunnat föreställa mig. först för att jag blev så pissigt utskälld av en patient på jobbet och när klockan är sju på morgonen och man har varit vaken hela natten så pallar man inte så mycket. sen är ju jag en lipsill också. och inte van att folk skriker åt mig och kollar på en som om de hatade en. blä, nog om det, jag har semester nu! 

ja, och så hann jag inte träffa Micke så mycket som jag skulle velat så där sista kvällen. och så skulle man säga hejdå.
fem veckor är inte jättelänge, jag vet, men om man har någon som gör en väldigt glad, som man pratar med varje dag, och så vet man att man inte ska få träffa den på över en månad.... ja då blir man ledsen.
samtidigt pepp på min resa. glad och ledsen på samma gång, kan man va det? jodå, i det som kallas livet så är det så väldigt ofta.

och.
tror det nästan är innan som är värst. när man vet att det är sista gången man får mysa in sig under den där trygga armen på flera veckor. nu är M. iväg och jag åker imorgon och när man väl kommit iväg så blir det nog så mycket spännande grejer att man inte riktigt hinner tänka på det så mycket. (hoppas jag...!)

och nått jag tänkt på. jag och M. har nu haft en vinter, en vår, en sommar och en höst ihop. alla årstiderna. och det känns häftigt.
för årstider hör så mycket samman med minnen, känslor och sinnesstämningar tycker jag. och att då ha fått dela alla årets skiftningar med nån annan, den man vill va med, det känns.... stort på nått vis. kan inte förklara det bättre än så.


ha, att jag ska till Indien imorn känns lite ofattbart. har nog inte riktigt gått in. är typ inte nervös alls, det är nog för att jag inte fattar vad jag håller på med :D 

förra gången var jag ju ap-nervös. speciellt innan, med visum-krångel och allt. den här gången är min nervositet en annan. det jag typ är nervös över är att jag ska bli sjuk. jag brukar ju känna mig som styrkan själv, en riktigt friskus som står emot allt, men det har ju dippat på slutet.
med ett halsont sen midsommar och en uvi där jag äter antibiotika fram till imorgon, så misstänker jag att immunförsvaret inte är på topp. och vill ju INTE dra på mig några läskiga, lortiga, indiska bacilusker. har jag aldrig varit inlagd på ett svenskt sjukhus vill jag inte att första gången blir på ett indiskt.

Så, denna resa är min största bön till Gud:
Bevara mig, och oss, från sjukdomar och olyckor. Låt oss inte dra på oss nån skit. Hjälp mig att vara frisk, slippa känna mig dålig och ha ont när jag är borta. Bevara både mig och Mikael och alla på resorna från olyckor, sjukdomar, våld, matförgiftning och allt annat. Amen.

är ju en höst-älskar-fantast. lånade M.'s kamera här om dagen och gick ut. Lite smakprov: 

Jag hoppas jag ska kunna blogga nått på resan. Annars, på återhörende. Tycker om er vänner!

kärlek! /ia

Vänner på recept?

I söndags eftermiddag kände jag mig rätt nere, fysiskt sådär. Ont i ryggen och magen, trött, lite frusen. Säkert var det urinvägsinfektionen. Lite rädd och orolig också, man vill ju liksom inte va sjuk när man ska åka på långsemester till Indien.
Kände mig liten hos doktorn, som inte ens presenterade sig, hälsade, såg mig i ögonen eller satt sig ner. Två frågor, två min och sen var det klart.

Hursomhelst, det här inlägget ska inte handla om att det var synd om mig, utan här kommer poängen: 
När man känner sig sådär nere och har ont, är det märkligt hur mycket den förstärks av att vara ensam, sysslolös och tänka på det och hur mycket det minskar av att träffa någon, prata och koncentrera sig på annat.

På bussen till Bjurs, då i söndags när jag hade ont, träffade jag en gammal, väldigt glad och social, vän. Vi pratade och skrattade och catchade upp. Först när han klev av kom jag att tänka på att jag inte alls känt av min onda rygg under bussturen.

Och hur många gånger, denna halsonda sommar, har det inte hjälpt att träffa Micke, bli glad och få annat att tänka på.

Så därför, som sjukvårdspersonal, tänker jag på otroligt destruktivt för smärta det måste vara att ligga ensam på ett rum, inte göra något och bara känna efter hur ont det gör.

Och tänk alla som börjar bli gamla och skröpliga och så dör deras andra hälft och gamla vänner, de isolerar sig och inte konstigt att de blir deprimerade?

Nuförtiden kan ju läkare på vårdcentral skriva ut fysisk aktivitet på recept och jag tänker: varför inte skriva ut vänner på recept? Mer gruppterapi, uppmaningar om att umgås och forum där man kan träffa likasinnade. I detta ensamma land kanske det behövs mer social gemenskap för att minska på krämporna. Vad kan hjälpa mer än att känna sig älskad och sedd? 

Nästa gång du har ont eller känner dig nere, skippa värktabletter och träffa en vän istället.



vänner!



kärlek! /ia

är ni med mig systrar bröder? dansa fastän hjärtat blöder.

förra året när jag var i Indien så volontärarbetade jag. det kan låta stort och 'duktigt' - men det var inte så, jag räddade inte världen, däremot såg jag världen mer och på ett annat sätt än vad jag gjort tidigare. jag lärde mig viktiga saker, om mig själv och omvärlden.

ni vet ju säkert många att jag tror på Gud. och jag tror inte på Gud som en avlägsen farbror utan någon som jag vill ska vara nära mig i mitt liv. 

denna gång, denna Indienresa, är ju 'bara' en turistresa. men jag ser det inte riktigt så. för jag vill bli använd ändå. alltid. på något vis. jag vill inte bara få och ta, ta, ta, utan jag vill ge något också, om jag kan.

jag ser resan som någon slags förberedelse. ett inhämtande av kunskap som kan komma till nytta sen. att lära känna kulturen, folket, landet. för kanske nästa gång, eller en annan gång, så kan jag resa dit med ett mer tydligt uppdrag att hjälpa. kanske som professionell, arbetande sjuksköterska. eller nått annat.

det finns en sådan stor glädje, ett stort hopp, i att känna sig älskad och funnen av Gud. det hoppet, den glädjen, den friden skulle jag önska att fler människor fick uppleva. i Sverige. i Indien. i världen.
många lever i ett hopplöst mörker, golvade av en stor knockout: livets orättvisa grymhet. sjukdomar, lidande, fattigdom, ensamhet, nöd.

jag gillar att leva ett glatt liv. och jag tror man får njuta, leka, ha roligt. men under vissa premisser: inte på andras bekostnad. och inte som en självklarhet. det ska vara med uppskattning och tacksamhet. 
jag tror många människor, kanske framförallt i vårt land, skulle må bättre av att vara mer varmhjärtade. öppna hjärtat, och (varför inte plånboken??)mer för andra människor. nära, eller långt bort.

jag har stora förväntingar på denna resa. att den ska göra något med mig som gör att jag kan göra något för andra. sprida lite Gudskärlek. medänsklighet.

när det börjar bli kallt

tycker den här låten/texten från Petter är ganska klockren. så ni får hans ord istället för mina just nu. 

".....

ibland jag tänker tillbaks

på hur min barndom tedde sig

fick en moral

som jag tror kan ha räddat mig

solidaritet är det enda jag vet

både tänker och ser på det sättet allt mer

miljön den blir hårdare

terrängen blir svårare

vi jagar efter droger

exakt det vad stålar är

förblindade förtrollade

kokade och skållade

vi bygger upp ett samhälle

där en stor del blir nollade

klasskillnader med barnfattigdom för nästa generation

det är ingen bra situation

vad pröjsar du i hyra?

hur mycket lån har du?

om du säljer den idag

vad får du nu

jag är trött på det där

för vi springer i flock

är bekräftelsen här

ja då vinner vi nåt

man trycker på gasen

för att komma lite snabbare fram

hela vägen där horisonten är grann

guld och gröna skogar

vi skottar och plogar

dom som står i vägen får smaka på knogar

jag är likadan för jag lever idag

dragit mitt strå till stacken och jag gjorde det bra

vem är jag?

hur betraktar dom mig?

men frågorna jag ställer säger mer om mig

min osäkerhet

du kan kalla den ångest

hela kroppen den skakar

så snälla håll om mig

ett lyxproblem

men det är en vardaglig scen

mycket vill ha mer

det är så vi bygger problem

klart alla suktar efter nåt

och inga drömmar är fel

men jag kan se hela förändringar

det vill säga problem

några dom får mera medan flera dom får mindre

folk har slutat bry sig så länge dom får sin grej

kalla fakta

det är samhällets tumör

......."

finns den?

kärlek! /ia

tusen miljoner miljarder ser oss fast det är så mörkt

i onsdags blev jag, äntligen, mycket tack vare min resekompanjon Frida, lite mera Indienpepp.
suget att resa, se nya saker, uppleva, infann sig.

och...
tada..... det höll i sig till igår då min nya sjuka, UVI:n slog till rejält. suck va? 
jag som brukade va frisk som en nötkärna, nu är det halsinfektioner, urinvägsinfektioner och sånt där blä.
immunförsvaret, var är du? 

men. litade på husmorsknepen och käkade massa tranbär igår (suuuuuurt!) och idag mår jag bättre, svider inte ihjäl mig när jag kissar iaf.

är fortfarande pepp på resan, bara det att jag inte vill vara sjuk, eller bli sjuk, när jag är utomlands.

jag får be till Gud att han lägger lite extra magisk kraft i de där suris-bären. 

inspirationsbilder, vill tillbaka dit

kärlek!/ia

att göra gott utan att få vingar

jag fick mig en tankeställare förra veckan.

var på väg upp till jobbet, lite småstressad som vanligt (obotlig tidsoptimist!) och en man i rullstol försökte knöla in sig i en av de små hissarna, men det var i princip omöjligt.

när det kom en stor hiss till mig, sa jag att han kunde åka med den, väntade på att han skulle kunna vända runt, höll in hissen tills han var inne, frågade var han skulle, tryckte på rätt våning, väntade medan vände om och rullade ut.

tyckte att jag var allmänt ganska snäll och hjälpsam (sådär som jag älskar att vara, så den osynliga, inbillade, hjälte-glorian kan få sig en liten upputsning)

MEN. den där lilla glorian fick sig en liten törn när den där mannen inte sa tack. gav mig inte ens ett litet leende. glodde mest ganska surt på mig.
hmfp! tänkte jag först. här har jag 'offrat min dyrbara tid' och man får inte ens ett TACK.


MEN
som sagt, det var en viktig tankeställare.

för det första: om jag var ute i lite bättre tid skulle jag inte behöva bli stressad av att vänta i två min på en rullstolsburen man, det är ju inte hans fel att jag är nästan-sen till jobbet.

sen: varför gör man 'goda gärningar'? är det för att få Tack, leenden och känna sig duktig? är det för att jag inbillar mig att jag ska bli ängelsnäll och att det snart ska växa ut vingar på ryggen på mig?

eller?
är det värt det ändå? för gärningen i sig. 

värt det, utan tack och utan uppskattning. det måste få vara så. annars lever vi farligt. om vi bara gör goda saker för vår egen vinning, för att känna oss duktiga, kommer visluta med det, om vi inte tycker vi får tillräckligt med uppskattning.

kanske

Men
om vi gör de goda gärningarna ÄNDÅ.
utan att förvänta oss tack, bara för att vi vill, och se tack och uppskattning som en bonus, då tror jag att de där kärleksfulla handlingarna kommer sprida sig som ringar på vattnet.

man blir inspirerad av människor som gör gott!

och vem vet, den där mannen kanske var jättetacksam utan att han sa det? eller så hade han en sån pissig dag att han bara inte orkade slänga av ett leende till mig? han kanske har mött massa snorkiga sjuksköterskor i sitt liv och räknade automatiskt in mig som ännu en?

vem vet.
men det var värt det ändå. utan tack.

viktig insikt.

förra året, Indien.

kärlek! /ia

24? eller 105?

gårdagens eloge går till: ...........mig! och mina kollegor.

vi löste det, vi fixade det. som vanligt.
och kan klappa oss själva på axeln. vi kanske får en stjärna i himlen, för vill man ha belöningen i lönekuvertet har man ju helt klart valt fel bransch. tyvärr. 
inte för att jag är speciellt pengakåt. men det känns tråkigt att slita för sin arbetsgivare (Landstinget Dalarna) när det mest känns som de vill utnyttja en, utan tack och uppskattning. 

för det där att man ger allt, såklart, för patienterna och deras anhöriga, det kostar.
när jag själv inte är på fysisk-topp så kostar det en huvudvärk som gör mig yr, susig i öronen, och totalt lost i hjärnan.
däckar på soffan i nån timme efter jobbet tills Micke kommer och får lite liv och humör i mig igen. Tack. 
det är inte likt mig och det är inte så jag vill leva. det är inte så det borde vara. 

så länge den där teamkänslan finns, vi klarar det tillsammans och vi jobbar tillsammans, för varandra och för patienterna, så kanske man orkar. så länge det kommer andningspauser, lugna dagar med mycket skratt och tid så kanske vi orkar. men om vi tillslut hamnar där att vi inte hinner och orkar stötta varandra, då kommer det gå åt skogen. 

ibland önskar jag att någon av de där landstingspolitikerna kunde byta plats med mig en dag och se om de fortfarande skulle ge mig under 23.000 i månaden. jag har en 3-årig akademisk högskoleutbildning för sjutton! om de hade tyckt det var ok att jobba varann helg utan speciellt mycket ob.  variera mellan kväll, dag, natt. om det hade känts bekvämt att aldrig veta innan dagens pass om man är en för lite, om man ska hinna ta rast, om man ska kunna gå på toa om man är kissnödig. jag tror faktiskt inte de hade pallat.

jag älskar mitt jobb. men vi ska inte behöva betala med vår hälsa. 

kärlek! /ia