''

jag måste bjuda på ett roligt citat.
Jonatan "Albin" Bengtsson : "Sist jag skulle testa min kondition missade jag tunnelbanan"

/

--

betyder två steg framåt alltid ett steg tillbaka?


"varje dag har vi en liten tävling" -igen.
när blir man fri?

''

Jag känner mig så rikt välsignad, för jag har såna fina vänner. Som ger glädje och skratt. Som ger mig kraft och styrka. Som ger mig tro, ger mig hopp, ger mig kärlek.
Och det hjälper mig att försöka lägga ner kampen mot mig själv. Tack Gud för att dessa fina människor finns i mitt liv!


Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Det finns ju inget ljus, där inget mörker är…


Och jag har lust att adoptera vår lärare Anders till min morfar. Det hade vart grymt : )

Och sen killar det sjukt mycket i näsan också. Attjo prosit!

/ ia.

djuuuuupt

känner att det är på väg att bli lite dåligt uppdaterat här.
men ja har ingen lust heller, då blir de bara massa drygt djup-känslo-skit, och de bjuder ja på tillräckligt ändå, men håll ut, det kommer garanterar snart igen!

så vad hittar man på istället?
lite onödig info kanske:

- jag såg Timbuktu i måndags. wow va coolt (förlåt min ironiska ton, han verkar vara en skön kille)

- i mitt pass står det att jag är 161 cm.

- jag äter överdrivet mycket kanel, speciellt på gröt. Men det är gott!

- jag är 1/4 Stockholmare

- jag duschar helst med duschen i handen. Skålhett - (vilket kan leda till röda fötter direkt efter dusch - internskämt för Erica, Olivia & Madde...)

- jag läser just nu Linda Skugges bästa/värsta. Den tjejen har bit i tungan - me like även om ja inte alltid håller med.

- jag borde sova istället för att göra det här. Go natt!

och för att detta meningslösa-endast-för-att-uppdatera inlägg ska bli fullkomligt så lägger vi ut en ego-pose-bild på mig själv.

Snart har jag konkurrerat ut Blondinbella, borde man inte få betalt för såna här viktiga livsbekännelser?

gonatt igen!

kram / ia.

--

När jag är svag så blir Gud så mycket starkare, jag måste luta mig mot honom för att orka. Så därför är jag glad för svagheten. För jag tror det är när man känner att man är stark och klarar allt som man lätt börjar vandra bort från Gud.

Jag lånar en text av Jonathan Johansson…

Våra hjärtans förlorade slag
alla drömmar som aldrig blev av
och dom lögner vi levde och stannade i
dom vi blev och dom vi ville bli
Alla tårar som ingen torkar bort
och det underbara så kort
dom som svek oss och dom som vi svek tillbaks
våra hjärtans förlorade slag

Du som bar mig igenom
bär mig igen
bär mig nu
och bär mig ända hem


Smärtan från sönderfallande relationer är så stor. För det var inte så Gud tänkt. Det är emot hans natur. När vi skär av band som en gång funnits, då gör det ont. När vi glider ifrån vänner vi trodde vi stod nära. När någon inte vill veta av dig längre. När din käraste hittar någon den tycker bättre om. När du slår dig fri från dina föräldrar. När din vän står på stationen och säger ”hejdå”.
Relationernas band går rakt in i hjärtat. Utan murar och skydd. Relationer är liv. Det är därför det är så vidrigt smärtsamt när relationer dör. När man vet att man inte räcker till. När det riktiga, djupa och sanna rinner ut i sanden. När sanningen får ge vika för anpassningen, hur vi borde vara. När avundsjukan lägger sitt fula band om vår hals och drar åt. Hårt. När någon förändras. När vi förändras tillbaks, och inser att vi inte är densamma mer och aldrig kan gå tillbaks. När vi förstår hur allt hade kunnat vara.
Det gör så ont så ont för det är en spricka i vår värld. Trasiga relationer är vår trasighet i Gud. Han hade tänkt nått bättre.

Helgen har varit bra. Jag har lärt mig en, tydligen klassisk, frikyrkolek: maffia. Jag är inte så väldigt invigd i den världen, med de var skoj.
Och jag hade en jättebra lördag, med lördagsträning och sen shopping i Vällingby och sen kyrka + ut o fika på kvällen. Tack tjejer för en jättefin dag.
Och idag har jag varit i kyrkan.
Och jag har sovit alldeles för lite. Men de har de vart värt.
En bra helg. En konstig helg. En förvirrad helg. En jobbig helg. Men en fin helg.

Och jag visst svaret på en musikfråga som var på På Spåret i fredags, som alla musiker som var med inte kunde. Det får bli helgens stolthet. Jag har dolda talanger!

Gonatt. / ia.

''

Häromdagen hade jag en skön ledig eftermiddag. Gjorde lite vuxengrejer, sånt där som att tänka på och planera framtiden lite. Eller i alla fall försöka. Betel varar ju inte för evigt även om man ibland kan önska det.

Fick också lite tid att skriva. Jag vill ju träna på det egentligen, men ofta springer man runt bland sina olika påhitt och aktiviteter så mycket att man inte tar sig tid att känna efter om man har nått i sig som man kan ploppa ur.

Här är iallafall mitt urploppande...


vi simmar runt i ett mörkt hav
omöjligt att se sin egen hand framför sig
kanske runt, runt i meningslösa cirklar
kanske ner mot botten, en avgrund så djup att den kan svälja oss hela
kanske upp mot ytan, där ljuset finns, den fria luften att andas

förvirring
i detta stora skrämmande vatten
när vi inte vet. vart tar oss denna starka, strömmande flod?
det är inte konstigt. att vi tappar andan, när vi inte ser vad som är botten och vad som är yta.
men ensam är inte stark. och tillsammans kanske vi kan hitta vägen.
ta min hand.
tillsammans är förvirringen och ensamheten mindre i det stora, mörka, svarta, blå.
tillsammans kan vi leta efter ytan, ljuset, luften.
och om jag drunknar, så drunknar jag inte ensam.




tänkte ja skulle försöka mig på ett vanligt -det-här-är-vad-jag-gör-om-dagarna inlägg. Utan att snacka en massa om Gud och livet och hej och hå, sånt där som jag älskar att prata om. Men ibland kanske man får hejda sig. Så jag inte blir en filosofera om livet – toffel.


Jag har kommit igång med träningen rätt bra. Sjukt skönt! Försöker variera mig lite så de har blivit både simning, spinn och bodypump. (antar att intresseklubben antecknar).
Och hade ett sjukt bra samtal med den fina människan Emelie häromdagen när vi var och tränade tillsammans. Klok tjej med kloka värderingar, sånt jag behöva höra ibland. Så de var guld värt.

Och igår snackade jag feminism och jämställdhet med Ylva. Intressant. Jag går lätt igång på sånt där. Och blir arg på mig själv när jag inte vågar köpa en BigMc på McDonalds för att jag tror jag ska anses okvinnlig. Där sprack alla mina fina feminsttankar ganska hårt. Tönt!

Och idag var lektionen med Mark inställd så jag är ledig hela dagen. Skönt kanske nån tänker. Segt tänker jag. Marks lektioner är ju högkvalité rakt igenom o jönigt (dalaord) att vara ledig hela dagen. Va ska man nu hitta på?

Jag har växtvärk i både hjärnan och hjärtat. Det händer så mycket. Och träningsvärk i stjärten. Jag antar att det här betyder att jag lever.


Gårdagens (eller förrgår?) citat av Arvid: ” ia är den enda på den här skolan som inte är kreativ”. Tack tack för den ; )


Kram /ia.

¨¨

Confusion is nothing new….


Och varför har man humörsvängningar som går i 100 km/h?
När man är på topp och glad känns det som man kan omfamna hela världen och spricka av glädje och tacksamhet. För egentligen är ju allt superbra, och jag är så sjukt tacksam att allt blivit som det blivit, att jag är här etc. etc.
När man är på topp känns det som man alltid ska vara glad, livet ut. Och sen när man är lite down så känns det som man kommer deppa resten av livet. Fast så är det ju inte. Men varför svänger det så sjukt mycket när inget speciellt egentligen händer?
Och kom för sjutton inte och säg att det beror på mens eller PMS eller nått, för det är just det de inte gör! För jag är ingen riktig tjej.

Prioriteringar. Jag tycker inte om det. Till exempel att jag älskar att träna, och vet att jag måste göra det får att må bra och bete mig som en normal människa och inte som en grott-apa utan känslor, men samtidigt är det så sjukt trist att missa ”familjemiddagarna” här på Betel. De brukar ju ofta vara dagens höjdpunkt. Kan inte bara tiden stanna när jag går härifrån?

Och vad ska man prioritera av att lära känna lite färre människor riktigt på djupet, eller att umgås mycket med många?
Och hur ska man fördela tiden mellan att hänga med folk och att göra annat man tycker om och är viktigt, som att vara ensam och läsa, ta tid för Bibel och bön och annat smått och gott.
Sova eller umgås? (den stora frågan för oss alla, haha)



Och när blir min kropp helt normal. Frisk. Ska man få sota hela livet för dumma beslut man tog för 3 år sen? Ett orosmoln som börjat växa rejält. Tänk om...


Fast nu har pappa ringt, väldigt lägligt, och bara att lyssna till hans röst får mig att känna trygg. För jag älskar honom.

Och mamma (som jag får dåligt samvete varje gång jag pratar med, för att jag är en sån hemsk dotter som inte kan förmå mig att få någon lust och ork att prata med henne) berättade i alla fall en sak nu som gjorde mig sjukt upprörd. (och det är bra, hellre förbannad än nere!)

Hursomhelst, en vän till familjen som kommer från Azerbadjan och flytt som politisk flykting därifrån får inte uppehållstillstånd och nu kanske han ska utvisas. Och lyssna nu på det sjuka: Han har bott här i åtta år, har jobb OCH har en dotter på 3 månader här. Är folk helt sjuka i huvet eller? Man kan väl för fallera inte visa ut nån som bott här i åtta år och skaffat sig ett liv? Och vad ska de säga till hans dotter i såna fall när hon får växa upp utan pappa. Sjukt! Dumma dumma vuxna, dumma dumma Sverige. Vart har ni hjärtat nånstans? JAG BLIR FÖRBANNAD!

(Be gärna för detta med mig de som känner för det)

I alla fall, det kan jag ju säga om mina föräldrar, ibland är de riktigt riktigt bra. Som nu, om vår vän får utvisningsbeslut så tänker de i så fall hjälpa till att gömma honom från polis & myndigheter. Tack att ni har mänskliga hjärtan.

Och tack och gonatt min personliga psykolog: bloggen. Säga vad man vill om det. Nu har jag i alla fall spytt ut ett litet moln av frustration och jag sover säkert bättre.
Och som sagt, egentligen är jag glad. och Gud är med. perfect in power.

Kram /ia.

--

om sommaren har jag röda tår. men nu är det vinter och kallt. och mina tår är alldeles vita. som resten av oss...


Varför är jag kristen? Varför har Gud en sån stor plats i mitt liv? Varför vill och önskar jag att han ska vara nummer ett?
Jo, för ingen annan har räddat mitt liv. Och ingen annan skulle förmå att göra det. Ingen annan skulle kunna göra mig hel.

Dagens kloka bibelord (enligt högst personligt val och tycke): ”Mitt barn, var ödmjuk, men ha respekt för dig själv och ge dig den aktning du förtjänar…. Vem respekterar den som föraktar sig själv?”


this is it.

/ ia.

´´

Lösryckta tankar ur ett liv:

Mina täckbyxor, eller alla byxor förresten, börjar sitta så sjukt tajt över röven, eller ja över hela benen om ja ska vara ärlig. Mamma kallar det för muskler. Men så är det ju också morsors uppgift här i livet att säga snälla saker till sina barn. Jag visste inte att man byggde muskler av choklad, men tack mamma!
Fast de sköna är att ja inte längre mäter mitt värde i kilon (vilken frihet!), så då gör det väl inte så mycket med lite extra vinterhull, det är ju trots allt nästan minus 20. Som sälar ungefär, och de är ju sjukt söta.

Jullovet var bra. Topp 3 i bra saker jag själv stod för:
- Vägde mig inte (som tur var enligt ovanstående text)

- Drack inte alkohol (hällde faktiskt ut två halva vinflaskor och nästan en liter ren sprit i handfatet. Tänkte att det kunde göra mer nytta, eller rättare sagt mindre skada, där än i min kropp. Så nu är garderobsförrådet tömt och det blev en vit jul på alla sätt. Och det bästa av allt, det känns bara bra!)

-Jag försökte verkligen undvika bråk, och jag tror ja lyckades rätt bra. Ett enda bråk på två och en halv vecka är verkligen inte fy skam för att vara mig. Det var bra stämning överlag, heja heja familjen Lindström/Åkerlind!


Topp 3 händelser:
Sälen semestern. Snowboard och fintjejerna <3
Träffa Maria. Underbara kloka kvinna som alltid gör mig glad <3
Familjen & träffa Jocke & Chellan får klämmas in på samma så ja får plats med 4 grejer : ) <3

Vad kommer ja sakna? I alla fall pappa & katterna, de är det jag vet säkert än så länge.

Och nu då?
Så fort jag satt mig på tåget som rullade mot Stockholm så kändes allt så sjukt bra. ett lugn och en frid. Jag vet ju att just nu finns det ingen plats på hela jorden där jag skulle vilja befinna mig på än Betel. Här trivs jag som fisken i vattnet. De finaste, underbaraste, roligaste människorna finns här. (Shit vad jag garvat sen jag kom hit, det är sjukt vilken glädje det är i atmosfären här). Man får bra undervisning och lektioner. Andakter. Morgonpromenader & träningsrutiner. Mysiga frukost, lunch, fika och middagssamtal. Tid att läsa. Lust och tid att försöka skriva och utveckla mitt skriveri och talande. Och jag blir pepp på ännu mer av Gud, att gå ur min egen byggda båt och gå mot honom. Grejt!
(okej ja ska sluta halleluja mig över Betel nu, tror ni fattat att jag tycker det är bra)

Minus: jag har fått ont i halsen, igen, och känner mig lite småsjuk, vilket innebär att min plan med att sätta igång med lite seriös hårdträning spricker, för tillfället i alla fall. Och att jag hittills sover sjukt dåligt, inatt somnade ja inte på riktigt förren efter tre. Blä. Nog därför halsontet är tillbaks.

Övrigt: ja känner mig lugn som en filbunke. För tillfället i alla fall. (fil är gott!) Det blir så bra när jag slutar panika mig och slutar tänka tankar åt andra människor och pratar istället. Rekommenderas starkt!

Och så länge man vet var man har varann så kan annat folk snacka så mycket dom vill. De spekulerar. Jag vet.

Nu ska jag återgå till PM-plugg, tråkigt men kanske nyttigt fredagsnöje när man är en sjukling.
Go kväll!


två av mina favoriter. (i blåkläder, så sjukt typiskt dessa händiga människor) Kortet är taget ca 1 minut innan avfärd till Betel första gången. Om jag vetat vad som väntat skulle jag nog lett betydligt större....

/ia.

Jag har en sån konstig känsla av vemod. Men ja antar att det hör till när man packar och gör sig redo för att va borta länge. (Har man två hem eller inget hem???)

Och jag vill ju verkligen tillbaka till Betel. Saknar, längtar. Men ändå känns det som jag vill fly. Till ingenstans. Här hemma slipper man tänka, allt går på rutin. Slipper känna. Bara äter och sover. Nu måste jag snart koppla på både hjärna och hjärta igen.

Och jag tror också vemodskänslan kommer av att jag känner mig lite sorgsen. Jag har gått vidare, och det är jättebra. Samtidigt så tappar man sånt som var en del av ens liv. Ja jag sörjer nog det gamla, den gamla Ia, blir lite nostalgisk. Och rädd, för när man går vidare så lämnar man saker bakom sig.

Och vemod över att jag inte tycker jag lyckats. Kanske för höga krav på sig själv. Men jag åkte hem med känslan av att man vill vara en underbar person som räcker till för allt och alla. En glad förändrad tjej som hinner träffa alla, är trevlig osv. och sen sitter man här, och orkar knappt ta sig i kragen för att gå utanför dörren. Och mer sorgsen, irriterad, rädd och vemodig än glad. Ja, jag är besviken över att jag inte orkat ta tag i saker. Men samtidigt har det varit oerhört skönt att bara vara hemma och vilat.

Och vemodet är nog också osäkerhet. Det känns som jag lämnar och inte vet när, hur och på vilket sätt jag kommer tillbaka. Och hur det i såna fall ska bli, jag kan ju inte gå tillbaka till det som varit. Vemod över att det ”bara” är fem månader kvar på Betel och sen måste jag vara redo att stå ansikte mot ansikte med det stora skrämmande Framtiden. Var och med vad ska man sommarjobba? Var ska jag bo i höst? Vad ska jag göra? Vad ska jag plugga till? Vart? Ska jag plugga eller göra nåt annat? Vad vill jag göra med mitt liv?
Frågor som vi nog alla brottas med…

Ja jag har sån panik och är så rädd för framtiden att jag bara vill stortjuta just nu. Vart f** ska man ta vägen när det är dags att kliva ur bubblan? Ju fler band jag klipper av från det gamla, desto ensammare kommer jag bli utan Betel.
Och jo, man borde verkligen lämna allt i Guds händer. För då kommer det säkert ordna sig. Men hur lätt är det när man vill ha kontroll över allt?
Detta är vad Sartre skulle kallat den existentiella ångesten. Val skapar ångest. Så sant.
Men tack gode Gud så finns det en Gud.


Och va sjutton släpade ja hem så mycket saker och kläder för? Nu måste ju allt tillbaka till Sthlm. Drygt. Bävar redan för att släpa alla grejer mellan centralen, tunnelbanan, Brommaplan och Betel. Ja skulle vilja kunna knäppa med fingrarna så satt ja med alla grejer uppackade i rum 124. Undrar om mina blommor lever?

/ ia.

´´

nu har jag tränat och är glad igen. so no worries.

/ ia.

--

Mascaran – nedför dina kinder

Det är så lätt att skylla på snön. Och vinden. Som piskar tusen småspikar på din sköra vinterhud.

Smärtan – den sköna smärtan som gör att du för en stund kan glömma allt annat. De riktiga känslorna. Förtränger.

Kylan – som biter i dina röda kinder. Som gör att du glömmer frusenheten. Dina kalla händer, blå. Från oktober till maj. Kylan som kommer innefrån ett fruset hjärta, som tio lager kläder aldrig kan tina upp.

Låt din mascara rinna, den går att torka bort. Men skyll inte på snön…



Förändringar..
Nu har jag lärt mig att det är jobbigt att förändras. Även om det är bra förändringar. För när man kommer tillbaks till det gamla, och märker att man själv inte är som man var, så är det jobbigt.
Och jag skyller inte på nån annan. Det är bara jag själv som sätter mig själv som en åskådare som står utanför och betraktar allt med en förundrad blick.

Och det känns som jag sårar alla som står mig nära. Och alla som kommer mig nära.. Förlåt! Det är inte ert fel att jag ställer mig utanför, väljer att inte inkluderas.
Varför ska jag vara så svår? Varför ska jag tänka så mycket?
Men jag vet att det samtidigt är rätt, för mig. Jag kan inte gå på den vägen jag gick. Jag är på rätt väg nu.

Och jag skyller deppigheten på låga järnvärden och för lite träning. Jag antar att min kropp protesterar mot den uteblivna träningen och alla uteblivna endorfinkickar som jag vänjt den med. Nu är det enda jag ger den alldeles för mycket socker. Inte konstigt att man känner sig som en stor seg deghög. Jag bara längtar till att sätta igång med lite seriös träning igen. Få svettas. Och försöka förvandla all julmat till muskler. Det är den bästa medicinen, det lyckopiller som funkar för mig. Imorn kanske de blir längdskidspremiär. Då kommer nog endorfinerna och piggar upp mig igen.

Men jag älskar att åka snowboard. Jag tycker om att gå runt med mössa inomhus. Jag tycker om att vara hemma hos min lilla familj igen. Så helt bakom flötet är ja inte.

Och tack för dagarna i Sälen tjejer. Ni är bra! <3


Kram /ia.

''

Ingen förstår
Ensam i hela världen
Och ändå känner vi alla så
Vi delar alla samma känsla
Av att vara den enda som känner såhär
Av att ingen förstår

Varför?
Varför är vi isolerade små öar i ett stort hav?
Varför delar vi inte känslan med varann?
Varför är vi ensammast i hela världen, när hela mänskligheten känner precis likadant?


/ia.

¨¨

Jag är lite anti ibland. Anti det mesta. Det som känns oäkta. Anti alkohol som gör att människor förändras. Anti utseende hetsen. Anti ”jag måste ta massa coola kort på nyår och lägga ut på facebook en timme senare för att alla ska se hur sjukt kul vi haft det och hur sjukt coola vi är” Anti att alltid va uppkopplad; facebook och mobil, alltid tillgänglig, aldrig bara vara här & nu, vara precis 100 % närvarande där jag är just nu. Anti att se ner på sig själv, klaga på sin kropp. Anti att sätta sitt värde i hur många av det motsatta könet som brukar ragga på en. Anti att lägga massa energi och pengar på att tillfredställa sitt eget nöjesbehov medan andra människor lider. Anti en värld där buken är guden som styr mitt liv. Lite anti mig själv och alla andra.

Eller kanske mest anti känslan av att stå utanför, inte kunna och inte vilja delta fullt ut i det som ska vara det bästa den här världen har att erbjuda. Anti känslan av att inte höra hemma. Anti känslan av att längta någonannanstans. Anti att inte passa in. Anti att vara annorlunda. Anti att vara tråkig. Anti att alltid vara anti.
Förbannade pessimist!

Fast egentligen är det nog inte så. det är bara det att det här inte är slutstationen, det är inte fulländat, det här är inte mitt hem.

När man känner så, då skriver man nått;


Du är så vacker
bakom den där masken
som du tror att du alltid måste bära
bakom din hinna av perfektionism
så finns det en liten sårbar flicka
och jag har sett henne glimta fram ibland
så oerhört vacker

Bakom din mur av att vara den glada, den snygga, den snälla, den sexiga, den coola, den fulländade
så finns Du, det riktiga Du.
och när du slutar med dina försök att göra dig vacker, så blir du vacker
av att vara den Du är

När du kliver ut ur din glaskupa
slutar tänka: vad ska de tycka om mig
är du slutar bry dig om vad du tror du måste göra för att bli älskad
så möter du en värld full av värme,
en värld som kan tina upp ditt frusna stenansikte

Så kom.
kliv ur ditt skal, ta bort din mask, släpp din hinna, kliv ur din glaskupa
var den du är skapad till att vara
låt världen röra din hand
och låt alla se hur vacker Du verkligen är



nattankar från ett kallt Sälen. Gott nytt år förresten!
(Och jag börjar sakna Betel på riktigt allvar nu. Så där så att det börjar bli jobbigt. Hur ska det gå sen när man ska ut ur bubblan på riktigt, ut i den stora farliga världen…?? )

Kram Ia