tisdag 18 juli 2017

en beige himla dag

Att ha PMS, vara ledsen för katten, tycka det är tråkigt att semestern är slut (vardagslivet som jag brukar gilla känns rätt så meningslöst just nu) samt att vara helt "bakis" efter nattjobb... kanske inte är världens bästa kombo. Fast ibland är det nästan lite befriande att känna sig förbannad, det är en sån ovan känsla för mig att känna mig så där riktigt arg så att det ryker ur öronen på en... Och ledsen så tårarna sprutar. Och känslig. Och arg igen. Tur man kan skylla på hormoner för jag menar jag är väl världens snällaste alltid annars...? Tss....


och ps. alltså vad är det med äldre män och mörk-beigea stumpor? Och beigea byxor...och t-shirt, och väska, och hatt... typ. Beige, beige beige (stavar man så???) Men ny fattar jag menar färgen va, alltså som i bäääsch.

Tack och godnatt
Kärlek! /ia

lördag 1 juli 2017

För sådant är livet

En konstig vecka på något vis.
Vi är på semester, det är härligt och bra.

I tisdags födde min syster en son, och jag blev moster för tredje gången. Det var ju väntat men ändå en stor lättnad och glädje när allt gått bra, och en livets seger på något vis när ett nytt liv föds.

Idag fick jag reda på att Santos är död (det gör ont bara att skriva detta, och jag tror ni som själva haft djur förstår) "Bara" en katt, men också min bäbis, min bästis, min mjuka lurviga ögonsten.
Kommer nog behöva skriva mer om det här, om min håriga vän och saknaden och skulden och sorgen.

Jag vet att jag är lyckligt lottad som inte har större sorger än en död katt, och semestern fortsätter och jag ska försöka fortsätta njuta av den och vara glad och så. Men han kommer fattas mig.

Livet ja. En vecka. En ny systerson att älska. En förlorad vän. Det är så det är.

Kärlek! /ia

torsdag 15 juni 2017

Sommartider

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.


Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.


Men du, o Gud som gör vår Jord
så skön i sommarns stunder:
Giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver,
blott Herrens ord förbliver.


/ia

tisdag 23 maj 2017

En av de bättre sorternas lediga dag

Idag har varit en underbar dag att vara ledig på. Vilken tur jag har!

Är lite sliten både i kropp och själ efter mycket jobb på slutet och svårt med dygnsomställningen efter en nattvecka på jobbet. Så en vilodag idag (förutom 11 km löpning då, hehe - fast det gick tungt också) var välbehövligt.
Vilken dag sedan!, med detta fantastiska försommarväder och allt som grönskar. Och ljuset, att få sol och värme igen... Ja vi svenskar blir ju som galna av nostalgi och förhoppningar så fort sommaren börjar närma sig. Allt är sig likt och allt är som det ska med andra ord.
Tack Gud för att du låter oss leva i det som, iallafall ibland, känns som ett paradis.






























Godnatt från en något solkysst tjej, underbart!
Kärlek! /ia

onsdag 17 maj 2017

Att förstå tacksamhet

Ni vet det där 'man skall vara tacksam för det man har'. Hur många gånger har vi inte hört det? Hur många gånger har vi inte hört att vi här i Sverige har det så himla bra ställt med mat, tak över huvudet, inga krig och bomber och så vidare.
Har vi hört det så många gånger att vi slutat lyssna?
Att höra något och att förstå är inte samma sak.

Jag tror jag börjar förstå nu.

Hur ska man förstå det då, hur bra man har det? Hur ska man kunna bli tacksam på riktigt?
Jag tror är det är en process, en process som börjar med medvetenhet. Kan vi ens försöka sätta oss in i hur andra människor har det? Kan vi ens förstå hur det är att inte ha mat för dagen? Om du provar att avstå från mat en dag eller två och ser hur du mår då, så kanske du får en liten förståelse för hur det är att vara hungrig?
Kanske är det bra att i alla fall ibland se på någon nyhetssändning eller läsa en dagstidning för att få reda på hur det ser ut i världen. Även om man mest blir ledsen och deprimerad av att höra allt skit som händer i världen tycker jag att det är en vuxen människas ansvar att ha en insikt i att alla människor inte har de förutsättningar vi har...
Skulle vi inte alla vara så sjukt tacksamma för livet här i Sverige om vi förstod vad det innebar att fly från krig? Om vi verkligen förstod vad det innebar att leva i fred och frihet? Om vi friska människor förstod hur det var att vara sjuk - skulle vi inte skatta oss så lyckliga - varje dag?


Visserligen tror jag det är någon sorts smart inbyggd försvarsmekanism i oss människor att vi inte tar in allt vi ser och hör, allt som andra människor känner - då skulle vi ju gå sönder. Att delvis kunna skydda sitt hjärta från alltför intensiv igenkänning tror jag är en förutsättning för att kunna arbeta med människor, till exempel inom vården. Om jag tog in alla cancersjuka patienters smärta och gjorde den till min egen skulle jag ju aldrig mer kunna gå upprätt - jag skulle vara knockad till golvet av missmod.
MEN - att helt stänga ute eller inte ens försöka förstå tror jag är fel metod. Om jag förstår att det hade kunnat vara jag - vad det än gäller, krig, svält, fattigdom, sjukdom - och inser att det inte något jag själv gjort eller presterat som gör att jag slipper undan allt detta elände, då borde det ju rimligtvis skapa en känsla av tacksamhet i mig.


En annan sak som jag tror ger förståelse för andra människor är upplevelser. Att själv få se och uppleva att det finns en värld och ett liv utanför Sveriges gränser som ser helt annorlunda ut än här. Jag tror att jag genom mina resor till bland annat Rumänien, Nepal, Indien och Madagaskar verkligen har fått en riktigt förståelse för att de flesta människor lever i en annan verklighet än vår. Det blir då också lättare att relatera till saker man läser om i tidningarna, ser på tv etcetera. Ser jag till exempel ett nyhetsinslag från Asien så relaterar jag till hur det såg ut på Indiens gator med mycket folk, sopor, fattiga barn som tigger och så vidare.
Så mitt tips är om man själv känner (eller om du känner någon - ofta kanske man inte inser detta själv!) att man har dålig empati? Res/skicka dem till ett u-land för det ger ett helt nytt perspektiv på vad det är vi äger och har här i Sverige.
Jag kanske inte dagligen tänker och reflekterar angående mina utlandsresor men jag tror att det i grund och botten har påverkat mitt sätt att se på andra människor som har andra förutsättningar än vad jag har - och hur jag ser på alla de oförtjänta privilegier jag har fått.
Sådana saker som visserligen berörde mig då, men som man ändå trodde man snabbt skulle glömma, kan än idag göra mig påmind om vilket rikt och välsignat liv jag lever. Jag minns bland annat den 15-åriga flickan med tuberkulos jag mötte på vårdcentralen i Indien. Det är snart fem år sedan nu, men jag minns det fortfarande för det  är sådant där som sätter sig i hjärtat. Hon var så otroligt smal och undernärd den där tuberkulostjejen. Så trött och orkeslös. Så sliten. Hon avskydde medicinen hon fick, den fick henne att må så dåligt. Hon kunde inte gå i skolan.
Och jag fick ännu lite mer förstå hur lyckligt lottad jag är.

Och när den här förståelsen kommer så blir du så på riktigt tacksam. Varje dag. För det du har. Varje gång jag är på väg att gräva ner mig på grund av några fåniga omständigheter, att allt inte är perfekt eller går min väg eller när jag inte alltid får som jag vill eller det inte blir  precis som jag drömt  om, då brukar jag försöka tänka på vilka lyxiga problem det är jag har.
Att kärleksproblem är lyxproblem, för jag får i alla fall välja vem jag ska vara med. Att små sjukdomar som förkylningar och magsjukor är lyxproblem, för det är inte livshotande. Att familjerelationer kanske inte alltid är perfekta är ett lyxproblem, för det innebär att jag har en familj.
Att förstå hur tur jag haft som fötts i Sverige i denna tid - allt det som andra människor kämpar för och som generationer innan mig kämpat för varje dag - mat på bordet, sova tryggt om natten, inte frysa ihjäl, kunna klara sjukdomar - det tar jag för givet.
Men jag vill inte ta det för givet!
För gör jag inte det, förstår jag att uppskatta de här 'enkla' sakerna så kan jag ju egentligen 'utan anledning' vara SÅ GLAD varje dag. Hur många människorna på vår jord är det inte som drömmer om de här sakerna jag får varje dag? Mat, hälsa, hus, hem, trygghet, vänner, familj, kärlek, närhet.
När jag tänker på allt det här blir jag SÅ TACKSAM.

Så jag vill liksom uppmana till att försöka få lite av den där förståelsen för andra människor i andra livssituationer. Inte för min skull. Inte för att du ska få dåligt samvete, tvärtom. Kanske inte ens för de drabbades skull. Utan för din egen skull. Att DU ska kunna må bättre när du inser vad det faktiskt är du har.

Missförstå mig inte, jag tror liksom inte att man kan säga till en deprimerad: 'Tänk på barnen i Afrika, tänk på hur bra du har det och ryck upp dig.' Det fungerar liksom inte så. Däremot tror jag att om man faktiskt börjar, på riktigt, förstå hur bra man har det så finns det en stor chans att man automatiskt börjar må bättre och börjar uppskatta vardagen mer.

Kärlek! /ia

tisdag 25 april 2017

Jag vill vara stark för min egen skull

- inte för att vara ett objekt.

För någon vecka sedan såg jag någon artikel på Facebook (där står det i och för sig så mycket dumt att man inte borde bry sig alls?) som handlade om att (tung) styrketräning var bra ur massa hälsoperspektiv, bland annat att det gör oss starkare, gladare, friskare och så vidare . Och artikeln verkade vara riktad till kvinnor just för att kvinnor kanske inte tränar så mycket styrketräning utan mer konditionsinriktad träning pga. att man är 'rädd för bulliga muskler'.
Bra så! Jag håller verkligen med om att träning, och då allsidig träning med varierat innehåll, nog är det bästa man kan göra för kroppen och sin hälsa. Och jag tror att många tjejer skulle må bra av lite mer styrketräning då jag tror att styrkan skulle hjälpa oss att undvika skador på till exempel jobbet eller när vi tränar annan träning.

MEN, nu till problemet; genast var det förstås nån snubbe som kommenterade angående artikeln  att "skinny is not sexy, strong is sexy!"

Alltså jag blir så ARG.
VARFÖR måste kvinnors träning alltid handla om våra kroppars utseende, och inte funktion? Och varför verkar så många män utgå från att kvinnor endast tränar för att bli sexiga? Långt draget handlar ju det här om att män ser oss kvinnor som ting som skall uppfylla deras behov. Att fler tjejer tränar styrketräning = något bra för då kan ni tillfredsställa oss män bättre. Blähä! säger jag då.

Varför kan vi inte få träna för våran egen skull, för vår hälsa och välbefinnandets skull? Varför måste vår träning ha något med männens syn på oss att göra? Varför måste det tas för givet att vi tränar för något sorts utseendeideal?
Jag vet att många kvinnor finner glädje och styrka i att träna - men låt det vara för vår egen skull, inte för att män ska tänka sexistiska tankar om oss!

Jag tränar styrketräning för att jag vill bli stark, orka och inte inte skada mig i jobbet, bli uthållig, glad, känna mig stark och trygg i mig själv och i min egen kropp. Och jo, jag vill ha muskler, men inte för att nån kille skall ta sig rätten att bedöma om jag har tränat mig till att bli tillräckligt sexig eller inte, utan för att öka mitt eget välbefinnande och tryggheten i min egen kropp. Det är bra att vara starkt om man ska lyfta, bära, flytta och kånka på grejer. Och, tyvärr kanske, ser jag ju också en stark kropp som ett försvar mot just män, att kanske har jag en liten större chans att kunna fly eller försvara mig mot eventuellt överfallande män om jag är stark, smidig och snabb (vilket jag har iofs har ganska lång väg kvar till att bli, framförallt det där med smidig, haha!)

Så. Låt kvinnors träning handla om vår egen hälsa och välbefinnande - inte om mäns syn på våra kroppar. Punkt.

Kärlek! /ia

fredag 7 april 2017

Det verkliga 'Black Friday' ?

Hade tänkt skriva ett litet argt inlägg idag som bland annat skulle handla om synen på den tränande kvinnokroppen. MEN det inlägget får komma en annan dag för det känns ändå lite trivialt med tanke på det som har hänt i Stockholm idag.

Ja, vad ska man säga egentligen? Terrordåd i Stockholm. Kanske var det bara en tidsfråga innan det skulle hända? Det är lite svårt att samla tankarna kring det och jag är nog mest glad och tacksam att jag har min familj, mina vänner och de jag håller kär i tryggt förvar (vad jag vet än i alla fall). Samtidigt gör ju det där att man själv inte är personligen drabbad att det ändå går att hålla på ett visst avstånd. Visst är det fler än jag som vill hålla det på avstånd? Vill hålla ondskan på avstånd så man kan fortsätta påta på i sin egen lilla värld. Vara lycklig i det lilla livet... Är det inte så man måste försvara sig? Skulle inte ondskan få alltför stort grepp om oss om vi alla hela tiden satte oss in i den till hundra procent?

Och samtidigt tänker jag: Nu kommer den stora världen, den oroliga världen, den krigiska världen hit till oss i Sverige. Kanske kan det på något sätt vara bra (eller vad man nu ska säga, missförstå mig inte så ni tror att jag tycker det är bra att det dött människor i ett terrordåd i Stockholm idag, det är fruktansvärt och man kan nog inte ens förstå hur det känns om man inte själv är drabbad) men att det kan vara bra att vi i Sverige får en förståelse för vad det är som händer ute i världen. Att vi lite mer kan förstå skräcken, hur det känns att vara hotad, jagad, orolig. Kanske kan vi då lättare öppna upp våra hjärtan för dem som är på flykt idag? För att vi lite mer kan förstå vad det är dem flyr i från. Självmordsattacker där man vilken dag som helst kan bli av med sina nära och kära är ju tyvärr vardag för många människor idag i exempelvis Syrien och Afghanistan.
Det verkar också vara otroligt många som sträckt ut en hjälpande hand till varandra idag i Stockholm, och det ger ju hopp om kärleken och framtiden. Att empatin finns kvar.

Hursomhelst och tillslut: Jag är bara så TACKSAM att jag själv och mina nära och kära är väl bevarade just ikväll. Kanske kan vi vara tacksamma för att inte ännu fler människor blev skadade och omkom? Kanske kan vi vara lite extra snälla och omtänksamma mot varandra dagarna som kommer här, stå enade i kärlek tillsammans?
Gode Gud, var med vår värld. Bevara oss från ondskan. Amen.

Kärlek! /ia